Richard Pryor och Gene Wilder är som två skarpa dynamiter i komedi-duo-världen. Visst, humorn går inte riktigt att sätta på kartan, men ge deras filmer ett försök och så ser ni humorn varesg ni gillar det eller ej.

 

 

Den vänliga Skip ser godhet i allt. Den mer verklighets-baserade Harry, som alltid har otur, är hans bästa vän. Båda har fått kicken efter lite lustigheter på jobbet. Därför ser dom det som möjlighet att sticka från N.Y till L.A. Efter ett jobb som underhållare på en bank så blir dom felaktigt misstänkta för brutalt rån och hamnar i finkan!

 

 

Duon har problem i fängelset med farliga typer och försöker planera att fly. Enda sättet blir via en rodeo-tävling, som Skip visar sig vara väldigt kunnig inom. Det är faktiskt en underhållande film som drar igång när duon kommer till fängelset. Vi har sett liknande förut, men jädrar i min låda!

 

Duon Pryor och Wilder gör något som är ganska svårt att lyckas med i komedier idag. Det blir en hel del improvisationer. Mestadels med fysisk komedi. Scenen när dom är döds-trötta och ska ta på sig samma par byxor varpå Harry vrålar "I CAN'T FEEL MY LEGS!" när han slår på Skips lår fick mig att asgarva. Dåligt jävla skämt, men fick mig att skratta högt.

 

 

Sidney Portier, en av världens främsta mörkhyade regissörer och en skådis som vunnit en hel drös med priser som skådespelare. Detta var också, på sin tid, den mest intjänade filmen som gjorts av en mörkhyad afro-amerikan till regissör.