FilmFett

2018-03-30
00:01:00

Top 10 småintressanta saker du inte visste om Maniac cop-serien


Detta är inte en av de där " du behöver bara kolla IMDB för att veta" listor, nej detta kommer faktiskt från boken Of Gods and Monsters som är en bok med en låååång jävla intervju med Larry Cohen, manusförfattare bakom Maniac Cop filmerna. I boken ger han sin sida av skapandet av Maniac Cop serien och det är mest de bästa bitarna jag kommer dela med mig av, gillar du detta inlägg, tveka inte att köpa boken då detta endast täcker ett kort kapitel av en fantastisk bok. och innan du klickar bort, detta är inte en av de där inläggen där allt är taget från IMDB.
 
1. Larry Cohen hatade deisgnen
När det gäller den första filmen så syns Matt Cordells ansikte knappast förutom i klimaxet och när Larry Cohen fick se sminket tyckte han hela filmen var förstörd. Hade Cohen själv fått välja så skulle Cordell spelats av någon vars ansikte kunnat ge Cordell ett riktigt coolt ansikte och låtit dem experimintera
 
 

2. Bill Lustig var superkänslig mot kritik
Under skapandet av filmen hade Larry Cohen en å annan åsikt om hur filmen verkade bli och om lite ändringar men dessa höll han mest för sig själv då enligt Cohen var Lustig lite överkänslig och Cohen ville inte framstå som om han försökte ta över filmen. "Han tog mina idéer om förändringar som en personlig attack, tyvärr kan han inte hantera det".
 
3. Jake LaMottas cameo
Bill Lustigs farbror var boxningslegenden Jake LaMotta och en productionsdesigner frågade varför aldrig Bill gett hans farbror Raging Bull han själv en roll å han gav vika, satte gamle Jake Lemotta som en av polisenrna som arristerar de misstänkta som hade ihjäl Matt Cordells första offer. Så det var inte skryt bakom det hela, han var bara trött på å bli utfrågad.
 
4. Verklighetens Maniac Cop
Okay Okay ja det är vanligt att Poliser vänder sig till fel sida av lagen men när Christopher Jordan Dorner i Februari 2012 började skjuta andra poliser efter att han själv fått sparken så gav vissa tidningar och medier honom smeknamnet Maniac Cop och precis som i filmen var det konspiration bakom det hela då Christopher tydligen hade gått ut med känslig info om hur många av hans medarbetare var korrupta, som tack för detta fick han kicken och Life Imitates art, och tillskillnad från vad Larry Cohen säger, Yes, Maniac Cop is art! det tycker dock inte han.Matt Cordell finns också i verkligheten men han är en Elvis imitatör.
 
5. Frankensteins koppling
Bill Lustig försökte en gång sälja Maniac Cop 2 som The French Connecion meets Frankenstein och även filmserien norpar en å annan not från 1930-talets Frankenstein filmen med lite djupare monster med minne om sitt forna liv och en brud i en av uppföljaren likt Bride of Frankenstein då Cordell vill ha en egen av sin sort menvi vet nog att detta aldrig hade gått å att Katie aldrig hade gått med att leva Cordells liv. Även Matt Cordells partner i 2an liknar Igor ibåde utseende och sätt at agera
 

6.  Maniac Cop 3 och produktionsproblemen
Studion, Oversea Filmgroup som utgav Maniac Cop 3 kickade inte bara Larry Cohen och senare Bill Lustig oh körde sitt egna race, de höll kvar bådas namn på slutprodukten och endast en gnutta av vad som än gång var en dunderduo krossades, det roliga är att först tog Bill studions sida och de gjorde sig av med Cohen men sen kickades även Bill och troligen ersattes av producenten Joel Soisson men det finns inga exakta källor till detta. Bill å Larrys relationer var alltid skevt med Larry Cohen alltid gjorde manus å Bill lustig körde sitt helt egna race där han var helt fläckfri
 

7.  Kritiken mot Robert Z'Dar
Så att ha med Robert Z'Dar i rollen som titelkaraktären var helt klart Bill Lustig som löpte amok än en gång, Cohen ogillade verkligen att se hans karaktär spelas av honom från sminket som tidigare nämnt till de fåniga ansiktsuttryck och grimasher han gör i klimaxet gjorde Cohen rent av upprörd. Z'Dar gick även klumpigt och då Cordell inte talar så skulle han åtminstone haft starkt kroppsspråk, något Z'dar inte hade....we still love love you Z'Dar
 

8.Robert Z'Dars gameshow
Inte Maniac Cop relaterat eller så men Z'Dar är med i en spelserie för barn där han spelar intergalatisk kapten som med hjälp av 2 barn recenserar de senaste spelen från Nintendo med mera och han gör det bästa av sitruationen från att ringa sin mamma, till att ropa "Good Spunk" till barn och sedan klappa till pojken i bakhuvudet som straf för han är kaxig (15.34, varsågod). Serien hette The Galactic Video Review Adventure Magazine och endast 1 avsnitt på youtube.

 
9.  Claudia the bitch
Så produktionsbolaget bakom Maniac Cop gillade Claudia Christian, det gjorde ingen annan, Davi hatade henne, Lustig hatade henne och värst av allt var att hon nästan orsakat ett barns död, sitt egna. I en scen så råkade hon skada sig och det var då det visade sig att hon var gravid, något en actionstjärna inte borde vara när man gör en actionfilm där hon släpas efter en bil.
 
10. Bill Lustigs version
Denna var fan svår å komma på! tillskillnad från Apornas planet där det finns hur ,ycket som helst å det svåra ligger i att välja det som var intressantast så var det svårt nog å hitta mer än 6 småintressanta saker om Maniac Cop, med det sagt, Nummer 10. är att Larry och Bill minns Maniac Cop 3s knasiga historia helt olika, enligt Larry Cohen fick Bill kicken men enligt Bill gick han själv för han tyckte att filmen hade för många kockar till den här soppan och thus, Alan Smithee fick krediten som regissör.
 
Den mesta av dessa fakta kommer från Larry Cohens fantastiska bok The stuff of god and monsters å min enda kritik till boken är att det inte alls var mycket om Maniac Cop men mycket intressant om annat han gjort.

Markus
2018-03-29
01:16:00

Brad Who?

Så som ni kanske märkt så har Robin å jag slitit kämpat och blött ...blödigt...blodat...Jobbat extra hårt för å hålla den här jävla bloggen vid liv i mer än ett halvt dicenium och med endast 2 pers blir slappt ibland och de vi räckt ut om hjälp till sa antingen fuck of, vill inte eller startade helt egna filmbloggar som endast gav oss mer rivalitet (we still love you though Tarre å Pappis) men som skänkt från ovan kom Brad, en snubbe från en chattgrupp både jag å Robin är med i och levererade ett par reviews då han själv gärna reviewar filmer, lite mer artsyfatsy med en explotation tvist, mer Marquis än I spit on your grave så att säga. Är Brad en officiell medlem? Nja, inte än, men kvalificieras inte som gäst heller då han är här för å stanna ett tag till  så för tillfället är han Heders-Filmfettare å förtjärnar även sig egen kategori, Välkommen Brad som troligen inte kommer kunna läsa detta då Brad är Amerikan å kan inte svenska.
 
"What the fuck kind of Shape of Water looking people is that?"
2018-03-28
18:51:00

Blade Runner 2049 (Brad's review)

The original Blade Runner stands as my personal favorite film, and 35 years after the fact it gets a sequel. What did I think of it? My feelings are mixed on it, actually.

Let's get out of the way first that visually, this film is a marvel and will be the best looking film that you will see all year. Whether it be through the costumes, set design, lighting, color, or the compositions, 2049 is every bit as gorgeous and stunning as it's predecessor ever was. The film succeeds spectacularly in creating a true extension of the visuals and style set forth by the original.

 

Not unlike the first Blade Runner, the special effects work is excellent, especially those involving holograms and CGI work. I normally despise the plasticy look that CGI tends to result in, but in 2049 it is used effectively and masterfully. It is never meant to carry the entire visual load or result in an unnatural appearance, but rather compliments and supports what is already in frame. Some of the best scenes in the film make remarkable use out of this technology and they will inspire countless generations of filmmakers to come.

Hans Zimmer's score for the film recreates the Vangelis sound almost identically. So similar is it, that it could very well be considered a cover of Vangelis. This creates a problem in and of itself, as not only does it create too much of a comparison with the 1982 Blade Runner but also reminds the audience that there are no truly powerful tracks in this film along the lines of "Memories of Green", "Blade Runner Blues", or the saxophone driven love theme.

 

 

The performances in the film are serviceable for the most part. Nobody sinks the film or leaves it unbalanced, but there aren't any true standouts. Gosling does well as a burnt out cop driven towards solving his case and the secret to his identity. He is effectively intense in a low key way, but can occasionally hit a dry spell where he looks blank. Going from Drive to Only God Forgives every other scene so to speak. He is utilized best when interacting with his holographic love interest, where the films themes of disconnect, loneliness, tragedy, and longing come to fruition.

Harrison Ford gives the films best performance as an even more grizzled and traumatized Rick Deckard. He can come off as too grumbly sounding in the way that most recent Harrison Ford performances tend to be, but here it is consistent with the character's personality and isn't that big of a deal. The only thing that bothered the hell out of me was his t-shirt and jeans. Where was that classy 40's look that we miss so much?

 

 

 Out of the new characters, the best work belonged to Lennie James, Carla Juri, and Dave Bautista in solid but underwritten roles. Ana de Armas brings the best individual moments (especially in a fiercely original love scene) but doesn't have a character beyond being a morality pet for Gosling. Jared Leto is good (and thank hell, doesn't overdo the character as much as he could have), but his megalomaniacal corporate tycoon comes off too similar to Tyrell of the first film, even down to his classic film style accentuation of certain words and speaking patterns. Everyone else doesn't leave that much of an impression, and sadly that's the biggest problem that I had with this one. When it comes to the characters, nobody is really interesting or worth watching. There is an emotional level that the film is seriously lacking in and it can lead a lot of scenes feeling like they hang in limbo or last for too long. For me, this brought down the film tremendously.

Which leads to the pacing of the film itself. The film is a bit shy of 3 hours long and isn't fast moving by any stretch of the imagination. I didn't find an issue with the pacing, as I felt it gave time for the film to breathe, find it's rhythm, and let the audience soak in the atmosphere. I may have had issues with the characters, but a lot of the quiet moments achieved a genuine transcendental quality that I found seriously relaxing. If people find this pacing to be that painful, they need to start paying attention to more heavy films.

 

This is one gorgeous looking, technically brilliant piece of mainstream filmmaking that will never fail to be fascinating or awe inspiring, but IMO the lack of any fascinating characters keeps me from loving it like a lot of you folks. It can hardly be considered a bad film, but for me it is a great looking but decent in everything else recent film that doesn't hit the x-factor of it's ancestor.

Brad