Titeln må låta som en generisk actionfilm med Jason Statham som butter och brittisk huvudroll. Måhända att han säkert producerat en sådan titel under sin karriär, men nej. STING OF DEATH till hör genren SWAMPLOTATION av WILLIAM GREFE´. Filmen inleds med Grefe och hans rökiga stämma ligger nästan i skalan med Micheal Wincott. Bara nästan. Rrrriktigt rrrrökig rrrröst!

 

 

En marinbiolog bor i ett fräkt hus i Florida everglades med unge dr John Hoyt och ett slemmigt creep som (såklart) råkar ha någon typ av fysisk nedsättning i form av ansiktsförlamning. För gud förbjude att en person med nedsättning ska vara normal. Karen är en vanlig tjej och hon har åkt hit till sin pappa för att festa i huset. Samtidigt som någon obehaglig person krälar runt och dödar folk hur den behagar i träsket.

 

Det blir läskigheter när de unga (vuxna) karaktärerna attackeras av maneter (plastpåsar i vatten i ofokus) och båten nästan kapsejsar (möjligtvis ett misstag under filmen där man drog fram kameran och sa "filma för helvete!"). Och monstret är slemmigt och äckligt med en manet (någon dåligt uppblåsbar badboll) över huvudet. Han verkar döda folk med att bara röra dom med sina händer.

 

Det är inte bara obehag som kryper i träsket. Vi ska ju ha tid till dans också. Rockabillydans! Dunderlåten "do the jellyfish" kommer med en egen specialkryddad dans där man inte alls ser fånig ut och forcerar fram ett leende. Och hela låten ska självklart vara med i filmen dessutom! Det hör ju till.

 

 

Detta är en oväntat kompetent, helfestlig b-film och med mysigt foto och en skön charm över sig. Inte alls tröttmösse-varning. Hur skön som helst och bra början på William Grefe i den ädla boxen lanserad av Arrow Video.