Fargo
2013-01-25

Bröderna Coen har en förvana att lyckas göra lagom överskattade filmer enligt mig.
Jag älskar de udda rollerna i Big Lebowski och äventyret i Oh Brother Where Art Thou?
Men efter dessa två ärade benämningar försvinner mitt intresse.
 
Så av en slump ville jag återbsöka deras stora succe, Fargo och undrade om den var så bra?
Olyckligtvis säger jag nej. Att den baseras på en sann och läbbig historia har jag inget emot,
men den saknar det lilla extra. Bilförsäljaren Jerry vill betala tillbaka sina skulder genom att
få ett par skurkar att kidnappa hans fru och tvinga pengar ur fruns rika farsa. Sedan ska skurkarna
och Jerry dela pengarna.
Buscimi och Stormare är filmens kanske bästa roller.
Men något går fel när allt råkar bli en mordhistoria där tre vittnen avrättats på plats. Polisen blev involverad
och Jerry får problem med kidnapparna och sin ekonomi. Så, vad är bra med filmen? Jo, samtliga 
scener som involverar blod och död är väldigt välgjorda och minnesvärda. Peter Stormares sista dåd
avslutas på det mest brutalare sätten man kan tänka sig och skrämde mig rejält som barn. 
 
Därför är filmen väldigt bra på att sätta in oss som beskådare av alla de roller som involveras i brottet.
De sexgalna kidnappare som senare blir förvandlade till inhemska mördare. Den pressade bilförsäljare
vars liv blir mer och mer invecklat. Och olyckligvis är huvudrollen en gravid polis som är konstant possitv.
Hon är rysligt jobbig att lyssna på och jag stör mig bara på hennes stil. Som en misslyckad variant av
Dale Cooper från Twin Peaks.
 
En annan tråkig sak är dialogen. Alla säger "Yah?" som äkta kanadensare. I början var det småkul, men det 
blir bara jobbigt med tiden. Dialogen är en mardröm jämnfört med den i Big Lebowski, som är nåt av det bästa
jag vet i dialogväg.
Den störigt positiva polisen.
För att sammanfatta filmen så vill jag säga att den lyckas inte få mig helt såld på innehållet och alla involverade.
Kanske var den lite väl lik den verkliga berättelsen? Den har några enstaka bra scener, men det är allt.
2 av 5 guldkameror.

Twin Peaks
2013-01-16

Nu när David Lynch fått försmak till kaffet i Twin Peaks och genomgår förhandlingar för seriens tredje 
säsong så tänkte jag snacka lite om seriens gång. För att sätta betyg på en tv-serie är omöjligt. 
Men ett sådant bisarrt program, som ju blev en tv-gigant under 90-talet, måste nämnas här på
filmfett.
 
Många har kanske inte sett serien. Då har ni hellre inte badat i den mystik, terror, drama och kärlek
som serien tillförde. Så vi tar det från början. Twin Peaks är ett fiktionelt samhälle där udda roller bor.
Allt börjar med att livsnjutaren Pete Martell hittar stadens vackraste 17-åring, Laura Palmer mördad
och invirad i plast vid en sjö. Alla i staden blir upprivna och omskakade av händelsen. Laura, som var
en underbar kvinna och stadens "drottning". Vem kunde skada henne? 
Dale är nog den mest minnesvärda ikonen i Tvn's historia.
FBI-agenten Dale Cooper anländer till staden i hopp om att hjälpa till och få en skön semester.
Hans komiska charm och sköna stil ger serien en upplyftande känsla av trygghet. Fast staden
har mörkare hemligheter. Shelley, som jobbar som servitris är gift med den våldsamma misshandlaren
Leo Johnsson. Lauras mamma hemsöks av fruktansvärda mardrömmar. Dessutom ligger onda mystiska
makter och stör ordningen.
 
Den första säsongen kan bara beskrivar som flera kortare filmer. Oftast mycket väl utförda. Men i andra
säsongen når serien sitt hemska förfall. Den känsliga och klantiga polisen Andy förlorar sin seriösare del
som en hjärtlig och kärleksfull person. Tillochmed Dale blir för komisk och udda. Många kritiserar det sista avsnittet. Men jag finner stor glädje i det bisarra. Det går inte att förklaras, men är väldigt mycket konstigt i
Lynchs anda. 
 
Bästa delen: När mördaren avslöjas för publiken och en jätte dyker upp som uppenbarelse för Dale,
samtidigt som en hel pub börjar bli ledsna och gråta över känslan att något är fel.
Man inser att det inte är en vanlig serie vi studerar här inte.
Sämsta delen: Den dötrista och opersonliga Harold Smith, en trädgårdsfanatiker, tar nog hem priset.
Fast, tja, när bikern James hamnar i ett tattigt triangeldrama med nån rik brud är ganska lamt också.
 
Självklart bör alla se Twin Peaks. Den första säsongen kommer få er att gråta av sorgen man bevittnar. 
Exempelvis när pappan till Laura blir sinnesjuk och börjar dansa med Lauras foto från balen.
Eller så skräms man av det konstiga! Som när Dale drömmer om det röda rummet och när en dvärg
talar baklänges. Den andra säsongen har en svajig period, men tar sig relativt bra i slutändan.
 
Twin Peaks går inte att beskriva. Men idag nämner nog de flesta stora filmskapare Twin Peaks när det 
gäller drömmar och konst. Ingen har hittils nått upp till denna klassiker.
 
Robin!
 
"Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange." - Dale Cooper

A Better Tomorrow
2013-01-12

Som ni läsare kanske märkt så är jag en filmälskare av olika, händelsefyllda genrer.
Allt från sci-fi och skräck till action. En vän introducerade mig till John Woo, vars filmer
jag sett tidigare: Face/off och den mediokra Mission Impossible 2. Men att han under
sin tidigare period blev en stor ikon för actiongenren visste jag ingenting om!
 
Efter en rad slapstick-komedier så fick John nog. Med en producent skapade han en hyllning
till sin favoritfilm med samma tema. Resultatet blev A Better Tomorrow. Här följer vi smågangstern
Ho och hans vän Mark. På sin döende fars begäran ska Ho sluta med maffian och undvika trubbel
med sin bror Kit. Kit går polisutbildning, men vet inte om Hos mörkare hemlighet. Under ett jobb hamnar
Ho i fängelse under två år. Kit blir en iskall och spänd polis och Mark skadas i benet under ett jobb.
Lite udda klädval, kanske?
När Ho kommer ut vill han återgå till ett lugnare liv, men den nya och sadistiska maffialedaren har andra
planer och hotar Kit om Ho inte fortsätter. Samtidigt har relationen mellan Ho och Kit brustit, vilket syns
i en välgjord och ledsam scen när båda bråkar på en regnig gata.
 
Men Ho och Mark tvingas inse att maffian ska betala i blod. Saker måste återupprättas. Vad som följer
är välgjorda actionscener med blod, smärta och vännskap som tema. Tyvärr hade inte John Woo 
färdigstält sin ikoniska dans/action stil till fullo. Men våldet blir ändå unikt och får oss att se var
Matrix-trilogin hittade sin inspiration.
Våld är i detta fallet, enda lösningen.
Bästa del: Musiken, alla känslor och dramat i en modern värld. Berättandet om hur det som är fel
och rätt har försvunnit. Fatastiskt skådespel av alla tre huvuroller, inklusive Chow Yun Fat, som
hans första seriösa roll. Och självklart det nödvändiga slutet för att få publiken förstå att ingenting
kan sluta lyckligt ur det här.
 
Sämre del: Den kvinnliga rollen är jättestörande och bordes tas bort helt ur filmen.
 
Filmen får 5 av 5 guldkameror. Dess uppföljare, A Better Tomorrow 2 har även en otrolig slutsekvens.

Seeking a friend for the end of the world
2013-01-08

Först vill jag säga att kommer någon skådis spela mig i nån film så blir det nog Steve Carell.
Hans roller brukar vara relativt lika mig, hur patetiskt det än låter. Men de val och det liv han har i denna
filmen skulle jag nog själv göra om Jorden går under. 
Två olika individer i en film som lyckas hålla karaktärerna i sina roller som motpoler.
Dodge är en tystlåten och lugn kille som låter livet ha sin gång. Så han blir inte så förändrad när
nyheten kommer att en komet ska kolidera med Jorden om 27 dagar. Alla andra flippar ut totalt.
Han åker till sitt jobb samtidigt som hans fru rymmer utan att säga nått. Hans granne sitter på
trappan och gråter när hon har dumpat sina lama pojkvän och missat sista planet hem.
Så han bjuder in Keira Knighley tills pojkvännen tagit sina saker och stuckit. Då får Dodge veta
att hans fru var otrogen och att hans high school-kärlek skickade kärleksbrev till honom.
Dodge och Keira drar iväg på en road-trip till Dodges ex-tjej.
 
Filmen är delvis en komedi, men jag såg den mer som ett tänkvärt drama med hyllning till livet.
Hade jag själv vetat om undergången så hade jag nog inte tagit skydd. För vem vill bo i en stad
av ruiner och döda kroppar? Nä, då hade njutit av livets goda och lyckliga tider. Därför tycker jag om 
att Dodge och Penny (Knighleys roll) förblir relativt olika. Penny tar hasch och lyssnar på folks olika
livshistorier. Dodge sitter mest och tar det lugnt som han alltid gör.
Keira har ett fultsnyggt flabb genom hela filmen. Dessutom hennes brittiska accent är ganska fin ändå.
Bästa delen: Att jordens undergång inte var nån löjlig skröna, utan beräknades verkligen ske i filmen.
Även att Dodge gjorde så mycket för att Penny skulle vara lycklig trots att han själv var relativt cynisk.
 
Sämre del: Dodge kunde vara mer förbannad över hans frus beteende. Eller bara mer cynisk i allmännhet.
Det vore kul att se han störa sig på mindre småsaker som Penny gör. Dessutom kunde filmen vara lite
längre.
 
Betyget blir 4 av 5 guldkameror. Jag gillar tänkvärda undergångsrullar utan fokus på effekter.
Robin!

Naked Lunch
2013-01-04

Tänk dig att du är en författare som sitter i ett rökfyllt rum under 50-talet. Du är hög på droger
och lyckas tvinga dig igenom att skriva en bok på skrivmaskin under hela ruset. Som en del
av ett experiment. Tänk dig hur skrivmaskinen förvnadlas till något annat och hur timmarna går
förbi obemärkta. När boken är klar och lanserar så blir hatet på gatorna stort. Boken bränns och
kriteseras som "opublicerbar skit". År 1991 blir boken film.
 
Detta är den udda  bakgrunden till Naked Lunch, som svagt baseras på hur författaren kunde tänkas 
uppfatta hela drogruset. Peter Weller har slungat av sig sin Robocopdräkt och blivit insektsbesprutaren
Bill Lee som använder sitt egna beskämpemedel för att bli hög tillsammmans med sin fru. 
En jättestor kackelacka ber Bill döda sin fru som är en (försöker förklara utan att låta galen) spion för
tusenfotingar. Bill lyssnar inte utan slår ihjäl den stackars baggen med sin sko. När han av misstag
råkar döda sin fru i ett Wiliam Tell-nummer spårar allt ut.
 
Det går inte att ge filmens konstigare delar ett sammanhang. Skrivmaskiner förvandlas till alienhuvud
som sprutar ut nån alkoholdryck när Will skriver ett bra påstående. Skriver han snuskigt förvandlas den till
nån levande rövliknande gyttja. En homosexuell frågar om Will är bög. Han säger nej, men beslutar sig ändå
att det inte vore dåligt att ha lite sex ändå.
 
Filmens ordval är snuskigt och vissa grafiska bilder kan vara motbjudande. Men det är ingen vulgär sexscen
eller något som känns frånstötande. Istället har vi bara dessa underbart bisarra saker som sätter våra
sinnen på spel. Det är som att pussla ihop ett enfärgat pussel. Inget håller ihop tillslut.
 
Roy Scheider (Jaws) dyker upp i två snabba scener, men passar konstigt nog in filmens sammanhang.
Och Ian Holm (Femte Elementet) talar utan att hans läppar är i synk, ännu en udda scen. Regissören är
otippad: David Cronnenberg som tidigare gjort lite psykologiska filmer med olika teman. The Brood,
Videodrome och scanners är bara några filmer, alla med udda slut.
 
I slutändan fattar man fortfarande ingenting i dena röran. Men jag kan endast ge filmen 3 av 5 guldkameror.
Ledsen, Markus, men mer blir det inte. Det är nästan för mycket för min lilla nöt.
 
Robin!