FilmFett

2015-06-29
19:02:00

Twins

Nu har jag varit allvarlig ett bra tag, så det är dags att se en skön komedi! Joel, bloggens grundare
...och förädare....(skämtar bara. Joel är en skön jävel), snackade länge om hur bra Twins var.
När jag besökte Joel senast så satt resten av hans polare och glodde på nån internet-match eller
nått sånt nördigt. Själv glodde jag på Twins!
Regin ansvarar Ivan Reitman för. Mannen bakom Ghostbusters 2.
En berättar-röst förklarar för oss om ett experiment där ett barn skulle avlas att bli perfekt. Barnet
har en moder, samt sperma från en rad intelligenta personer från diverse hörn i världen. Barnet
växer upp och blir Julius Benedict (Arnold Schwarzenegger), en oerhört stark, attraktiv, naiv och
intelligent person. När Julius får höra att han har en tvillingbror, Vincent Benedict, åker han direkt iväg,
i jakten på sin bror. Detta innebär en sjukt rolig och skum scen då Julius paddlar iväg i en liten flotte
från en ö, iförd i speedos. En uppenbar parodi på Commando. Efter mycket om och men träffar
Julius sin broder. Den lögnaktiga och lagom sviniga Vincent, spelad av Danny De Vito.
 
Förutom denna udda duo, som förövrigt stjäl hela showen, så får vi se David Caruso från CSI Miami
som Vincents lömske kompanjon, samt Marshall Bell från Total Recall och Starship Troopers som
en sadistisk och oväntat minnesvärd lönnmördare: Webster.
Marshall Bell är läbbig och iskall. Han borde spela fler mördare i film.
DeVito är i sitt esse som vanligt, men Arnold överaskar med sin trovärdiga och humoristiska presentation.
Det visar, precis som i Last Action Hero samt True Lies att Arnold kan skådespela utanför sitt vanliga
jag. Det är sjukt roligt att höra Arnold sjunga högt på ett flygplan. Eller när han spänner musklerna för
att spricka sönder en tröja. DeVitos ansiktsuttryck är outstanding och nästan äkta.
"My name is Julius and I am your twin brother."
"Oh, obviously! The moment I sat down I thought I was looking into a mirror."
Twins fungerar som en skön roadmovie, där våra hjältar letar efter sin mamma. Det blir även en intressant
relation att följa och man får sympatier för Vincent. Självklart är slutet sliskigt och fult, men Twins fungerar
bra i min bok. 4 av 5 guldkameror. En av Arnies bästa!
 
Och trots att den heter Zombi 42: Two Times the Death i Azerbedjan så har filmen inga zombies.
Bli inte besvikna.
 
Robin Andersson
2015-06-28
12:28:57

Tarzoon

I Busklandet I Afrikas djupaste och lurvigaste djungler är det djungelns lag som gäller och i en grott finns ett luftskepp. Skeppet ägs av den flintskalliga härskarinnan Bazonga. Hon ska erövra hela världen men det vill hon inte göra om hon är flintskallig. Hennes närmaste män Charles (siamesiska tvillingar) rådgivare henne att göra en hårtransplation så de kollar igenom en hel hög av kvinnliga frisyter men ingen duger tills hon hittar June, Djungelbiffens flickvän. Charles får i uppgift att sätta Junes hår på Bazongas huvud inom 24 timmar.  Medans Bazunga skickar ut sina penis formade soldater för att hämta Junes huvud underpresterar Shame i sängen vilket gör June så arg att hon slänger ut honom ur deras träkåta. Djungelbiffen går för att hitta ett bra ställe att sova på men morgonen därpå slår Bazongas snoppsoldater till och Djungelbiffen kommer till undsättning men hinner inte helt fram. Tillsammans med sin trogna vapendragare Flicka, en Schimpans som ständigt runkar och hånar Djungelbiffens lille schlong ger sig Djungelbiffen ut för att rädda sin maka men missar att precis över honom kraschar ett plan med en utforskare och hans brutala hejdukar i jakt efter den berömda apmannen som blivit en myt hemma i staterna. Jakten på djungelbiffen blir kort då han bokstavligen ramlar rätt ner i deras famn.  Expeditionens ledare blir förrådd och hans hejdukar knuffar honom rätt in i munnen på ett osett monster och kidnappar Djungelbiffen för egen vinning. Efter ett par nya karaktärer som endast tog upp onödig tid hamnar Djungelbiffen utanför Bazongas grotta, nu är det dags för strid men tiden är knapp för det är inte bara Junes hårs framtid utan även världens.

 Africa... where the web of life is spun from cheaper thread!

Africa... where elephants have a graveyard and men are left to rot where they fall!

Africa... where pestilence, carnage, and rapine are not disasters but a way of life!

Africa... dark flame that lures the ruthless human moths who lust for easy riches!

Ibland är animationen värre än en Dingo Pictures film men de överanvänder inte olika animations ialla fall. Penis soldaterna är bland det mest absurda skurkar som setts inom animation och scenen med den runkande apan tar nog priset för saker jag inte förväntade mig att se i år. I en scen ser vi hur Tintin (utav alla jävla figurer) står och predikar för stereotypiskt rasistiska afrikanska urinvånare om gud och slår till och med ner en av dem med ett kors. Vissa skämt funkar verkligen, andra faller platta och blir utdragna bortom nödvändighet. Ungefär i mitten introduceras en karaktär, Craig, som konstant babblar, nej seriöst han babblar bokstavligt talat none stop i över 10 minuter och efter endast en var jag så jävla trött på denna karaktär och bad om att han inte skulle vara med länge. I sitt fulla tillstånd hoppar han av sin flygande hängmatta mot sin död och lättjan var stor. Det är många sånna karaktärer, som bara kommer och går/blir dödade utan att riktigt ha bidragit till historien utan endast funkar som ett hinder eller för honom lite längre närmare sitt mål än han tidigare var. De rasistiska stereotyp karaktärerna kan vara rätt stötande och snoppsoldaterna har en och annan överraskning att bjuda på, utöver det finns det inget riktigt minnesvärt om Shame of the Djungle, som för övrigt får 2.5/5 Guldkameror. Inte dålig men inget som är så bra att man måste rekommendera den till vänner som Fritz The Cat eller Down and Dirty Duck.

Markus
2015-06-26
20:55:50

St. Elmo´s Fire

 
Nu är det löne-vecka för de flesta och många drar iväg och super bort sina skamfulla liv, ligger
med andra folk och låtsas att de är 20 när de är typ 50. Ja...sånt händer. Därför passar St. Elmos
Fire in som en skön berättelse om att växa upp och den där sköra åldern mellan tonår och vuxenlivet.
 
Ett gäng vänner håller ihop, trots att deras liv tagit dom på olika vägar. Alla hänger på baren St. Elmos
Bar med jämna mellanrum, men alla har sin egna historia som vi får följa. Tillexempel har vi Rob Lowe
som spelar oansvarig far som festar sönder sitt liv. Vi har en man som är skeptisk till kärlek som begrepp
och använder sin cynism i dikter och poesi.
 
Filmen inleds med en bil-olycka där Rob Lowe kört onykter och råkat skada sin vän, Wendy.
Alla försöker få kontakt med både Rob Lowe (heter Billy i filmen) och Wendy, och under tiden
introduceras vi snabbt till karaktärernas relationer/personligheter. Men både Wendy och Billy mår bra
och detta leder istället till att Emilio Estaves roll-figur, Kirby, faller för en f.d skolkamrat, Dale, som
han börjar förfölja under filmens gång, i hopp om en dejt.
Läste att James McAvoy tyckte om St. Elmos för den är sannare än dagens ungdomsfilmer som
känns ytligare och mer kaotisk.
Emilios del i filmen känns mest obehaglig och lutar åt samma kvalitet som Endless Love, då han stalkar
en brud konstant. Men hon verkar tycka det är lite mysigt, antagligen. Resten av filmen är dock väldigt
skön. Ibland blandas filmen med filosofiska samtal. Billy sitter på ett hustak, full som fan, och talar om
hur hans drömmar försvunnit i vuxenlivet. Den cyniska poeten, Kevin, antas vara bög, vilket en av hans
vänner försöker uppmuntra honom att bli. Alla roller strävar efter en plats i livet. En framtid och ett syfte.
 
St. Elmos Fire är inte en film för alla. Joel Schumacher, som står för regi, är allmänt hatad av nästan
alla som finns. Varför? Jo. Batman och Robin. Själv tycker jag den är rätt okej i sin fula 60-tals-stil.
Musiken är dock mest nämnvärd, då Man in Motion är den kändaste låten: 
https://www.youtube.com/watch?v=jVf4_WglzWA. 
 
Det är en skön känsla i St. Elmos Fire. Långt ifrån perfekt, och inte så logisk, men det är en skön
film att uppskatta. 4 av 5 guldkameror.
 
Robin Andersson