En bra film är som en bra låt. Allt måste ha perfekt rytm, perfekt cowbell, lite saxofon och en bra sångare. Lyckas man med allt får man världens bästa film (typ Die Hard). Men blir något fel...så blir det för mycket oväsen.

 

1899. En tankbil kör fram på Londons gator och folk ballar ur. Hur fan stoppar man en tankbil? Efter ett rån som gjordes av föraren, och terrorist-ledaren The Phantom, så åker vi till Afrika! Världens kändaste äventyrare, Allan Quartermaine, kommer ut ur sin pensionering när han joinar gänget The League, på orders av M. Här får vi se Osynliga Mannen, en vampyr, Gabriel Gray, Jekyll/Hyde och en rad andra varelser/människor. Deras jobb blir såklart att stoppa The Phantom från att göra ett världskrig.

 

 

Konceptet är jävligt bra och tydligen är serietidningen extremt välgjord enligt en vän till mig. Tänk vilka möjligheter filmen har, då den låter på pappret underbar! Men sedan försöker den för mycket. Alla karaktärer ska ha "personlighets-utveckling" som faller platt mot marken. Alla ska ha screentime och kännas som att dom är huvudroller. Inte som Hellboy som faktiskt fungerar utan flummigt ofokus. 

 

Sedan har vi stund-action med dataeffekter deluxe som åldrats...extremt dåligt. Och action utan konsekvenser är jag allergisk mot. Alla fighter bara händer utan att leda till någon faktiskt i filmen. Slutet är en cluster-fuck av hemska monster, dålig CGI och skådespel som doftar avdankad skinka.

 

I gott sällskap kan den vara komiskt dålig. annars är den bara ledsam och ett tråkigt avslut för Sean Connery som gav upp sin karriär efter Quartermain i The League. Poor sod.