Det senaste årtiondet har varit explosionsartat. Superhjälte-genren har dominerat biografer, men bland dessa titlar hittar vi annat smått och gott. Sådant som svept oss, tagit våra hjärtan och fått oss hitta vår kärlek till filmen som media. Idag ska jag ta en titt på tre filmer som kunde nått listan på "best of the decade".

 

Ingen visste vem Ari Aster var. Eller hur i helvete han kunde bli så stor från i stort sett ingenstans. Men han kom som en storm och gav oss skräck i dess renaste form. Den klassiska berättelsen om hur en tragedi påverkar en familj blir renodlad terror. Något som han återvände med i Midsommar. Jag överdriver inte när jag säger hur rädd jag var för mardrömmar efter Hereditary. För när det kommer till terrorn så är den renodlad, vilket blandas med ett extremt långsamt tempo på ett sätt som kryper fram mot en. Som en oundviklig död i slutet av en mörk, ond tunnel.

 

En natt blir ett helvete för Robert Pattinsons roll. Och han blir fördömd redan från början då han bryter mot regler efter regler. Bara för att få sin bror ur en knipa. Vi vet hur dömd han är. Och det vet han själv också om. Och det är därför som Good Time lyckas. Det blir en resa genom ett dygn av händelser som inte borde hända. Men ändå händer det och sätter honom i djupt vatten. En inblick i hur människan alltid slåss mot omöjliga mål. Även om vi oftast förlorar. Good Time är inte världens bästa film. Men oerhört kompetent och värd att nämna.

 

Det är inte ofta en kvinna kan skina så starkt i en film, även om hon själv är en del av mysteriet. För liksom Laura Palmer från Twin Peaks så är Rosamund Pikes karaktär inte alls vad hon verkar vara när hon försvinner i filmen. Gone Girl är en lång film, men oerhört välarbetad. Den hanterar förhastade uttalanden, medias språng i att skapa egen fakta och ett tillsynes perfekt förhållande som verkligen raserats. David Finscher är en regissör som verkligen leverar. 

 

I nästa inlägg kommer ytterliggare några hedersvärdiga nomineringar. Har ni några åsikter om dessa 3?