I år fanns det en film som var en oväntad dynamit. Den gick hem hos kritiker och fans. De enda som sågade filmen var dom bekanta med Martin Scorseses verk. Självklart talar vi om Joker! En film som Markus och jag har delade åsikter om.

 

Det är relativt enkelt att spela på sympatikorten när man bakar in en mentalt instabil person i ett samhälle utan sympati. Men det fungerar väldigt väl i det flesta fallen. Och Joker levererar genom att ta fram en relativt okänd symptom med ofrivilliga skrattanfall och blanda det i en film som hanterar samhällets eviga kyla och ovilja i att finnas där för dom som inte mår bra.

 

Joker är Joaquin Pheonix förtjänst. Han är en galet bra skådis som väljer sina roller med omsorg och går in helt för udda karaktärer. Och att se honom spela en man som kommer bli samhällets fiende nummer ett är givet.

 

Motiveringen? Att Joker kunde få en sådan stor uppmärksamhet och ändå våga göra något andra serietidningsfilmer aldrig vågat göra. Den gick utanför boxen och gick tillbaka till syftet med film, att berätta något med värde. Hoppas den når ut till den unga generationen som något att uppmärksamma.