Vi fortsätter att snacka om filmsluten som får oss att gråta, le eller bli sjukt rädda. Eller dom som verkligen passar filmen vi ser.

 

En film om filmindustrin i Hollywood, med en massa kända ansikten och ironisk humor om hur alla använder varandra. Så hur slutar filmen om vår filmproducent som blir mordhotad, dödar en oskyldig man och blir otrogen med den oskydliga mannens tjej? Jo, Griffin Mill får inte veta vem mordhotaren är, utan via ett telefonsamtal låter han mordhotaren skriva sitt egna filmmanus. Griffin kysser även tjejen han legat med i hemlighet och kramar om hennes gravida mage medans kameran sveper bort och ljuvlig musik spelas. Ett Hollywood-slut som blir ironiskt då Griffin är ett svin som utnyttjar sin omgivning. Läbbigt aktuellt då Hollywoods värld faller ner tack vare Harvey Weinstien.

 

David Lynch är en konstnärlig och ibland väldigt mörk regissör som hanterar ämnen om våldtäkt och småstadsmord utan konstigheter. Men att se han ta sig an ungdomens kärlek gör Wild at Heart till en modernare fantasi. När vår huvudroll, Sailor, kommer ut ur finkan i slutet av filmen, så får han träffa sin son och sin älskade Lula. Han inser sig vara ute i mörkt vatten och tro sig inte kunna hantera familjelivet. Men i sista scenen kommer han tillbaka, drar med sig Lula på taket av en bil och sjunger Love me Tender innan sluttexten. Tidigare i filmen sa han att låten skulle sjunga på deras bröllopsdag. Vem kunde ana ett sådant romantiskt slut från David Lynch? Men det passar filmen och blir en fin, hjärtvärmande final på en vacker roadmovie.

 

1950-talets kanske mest kändaste film har troligtvis inspirerat The Player (och såklart ett tusentals andra filmer). Om en tragisk och självisk stumfilmsstjärna som fallit hårt från sitt kändisskap. Och den fattiga manusskrivaren som tvingas hjälpa henne jobba på hennes nya manus. I slutet blir Normas galenskap för mycket då hon skjuter författaren och polisen kommer för att arrestera henne. Den kända bilden av hur hon går nerför trappan som en diva, tror att polisen är där för att filma och fotografera hennes kända personlighet, varpå hon traskar nämre och nämre kameran. Det är denna bild som kan vara en av världens kändaste filmslut, tillsammans med Apornas Planet såklart.

 

Wm Wenders roadmovie är en bra sådan, men lite långsam för min smak. Ser man däremot hela filmen så kommer finalen vara värd allt. Travis har varit försvunnen i flera år innan han hittas i en öken av sin bror. Travis minns inte, eller vill inte, berätta vad som har hänt. Hans fru är borta och han tvingas nu återförenas med sin unga son. När Travis tillslut hittar sin fru på ett horhus så gör han sina bekännelser. Hans hemska och mörka historia om en man med sadistiska tankar, onda avsikter och ett ont mörker inom sig. Tillslut inser han att han inte är skapad att vara man eller far och han lämnar familjen med tårar i ögonen.

 

 

En av mina favoritfilmer vars mysterier handlar om minnesförlust, en stad dränkt i evig natt och övernaturliga krafter. Att förklara filmen skulle kräva ett helt inlägg, men nyckeln till mysteriet är stranden Shell Beach. En strand som visar sig, som mycket annat i filmen, vara fejk. John, vår huvudroll, upptäcker att utomjordingar kontrollerar människor som råttor i denna stad. Han besegrar utomjordingarna, men hans kärleksintresse har redan fått nya minnen av en helt annan person. Med hjälp av sina krafter skapar John en strand med glistrande sol, Shell Beach. Här vandrar han fram mot Emma, hans tjej, i hopp om att kunna träffa henne för första gången...för andra gången. 

Slutet är vackert av 2 anledningar. 

1: John skapar det han alltid letat efter, Shell Beach. Den enda soldränkta scenen i filmen.

2: John är den enda levande i staden som vet om att staden var ett experiment och tvingas leva med den hemligheten för resten av sitt liv.

Både bittert, men samtidigt vackert slut.

 

Och DÄR har vi min lista på topp 10 filmslut! Får se om Markus knådar ihop en liknande lista.