Phantom of the Opera
GAHK FÄRG, WHAT IS THIS WITCHCRAFT, just det, vi har färg gott folk! Och Claude Rains i i denna remake av 1925s klassiska Phantom of the Opera med Lon Chaney Sr. men i rollen som Fantomen ser vi idag istället Claude Rains. Denna review blir svår då jag faktiskt inte har någon som helst vetenskap om boken..eller storyn bortsett från 1925 versionen och den var typ...en sådär adaption....så hoppas det går bra..ni får hejja på mig kära läsare.
I Paris är det operakväll, en fenominal kväll där en av operans skådespeleskor, Christine Dubois, uppvakas av stadens polisinspektör Raoul och operans stjärna Anatole. Christine hoppas att en dag få ta sig framåt i showbuissness och framåt på scenen då hon mer eller mindre är en backup och gärna vill bli Operans stjärna men om hon ska gulligulla med Raoul måste hon antingen välja han eller Operalivet, operalivet är den klara vinnaren men just efter hon blivit utskälld så möter hon Eruiqe Claudin som är en av Operans fiolister, även Claudin ligger risigt till då hans fijol spelande verkar lite off, som om han är distraherad...vilket han är..utav Christine. Claudin får kicken då hans game is off (i den klassiska benämningen) så han går hem och börjar skriva på sin egna opera som han drömmer om att få sätta upp i Parisoperan med Christine som huvudrollen.
Claudin visar sin musik för en "agent" men det slutar med att denna agent snor hans musik och ger bort den, Claudin blir förbannad och går till attack men tjuvens städerska försvarar sin herre genom att slänga syra i Claudins ansikte. Nu ett missfoster och efterlyst för mord gömmer sig Claudin i kloakerna precis under Paris operan. Snart försvinner saker från Operan och en tjuv misstänkts smyga omkring men en av deras anställda börjar snacka om en gammal legend om ett spöke, som verkar vara sann då Operans nyckel försvinner, nu är denna gestalt tillgång till varje vrå och hörn av operan. Medans ett triangeldrama pågår ovanför marken med Christine, Anatole och Raoul kämpar Claudin nere i Operans kloaker hårt för att ge Christine en gyllene biljett till operans mest uppskattade plats, längst fram på scenen och på så sätt få en gyllene bljett rätt in i Christines hjärta.
Sug röv vad lång denna kändes jämnfört mot de andra denna vecka ( säg inte "sa Flickan" för då blockar jag dig) och den är endast 1 timme och 28 minuter, typ en kvart längre än Wolfman. Vad kan jag säga..... Claude Rains....där har vi hela reviewn Claude Rains....och resten typ... Lite action som en takkrona som faller på publiken, klassisk musik framförd live av ett band där alla är döda, 2 "comic reliefs" i filmens 2 hjältar som är lika roliga som cancer och passar inte alls in. Stilen är dock fantastisk, manuset sisådär men Fantomen han själv spelas mästerligt av Reins i tyvärr...min favorit version av figuren, ja Lon Chaney Sr. hade coolt smink å så, mycket bättre än Rains men Rains ger sitt allt. Varje rum i varje scen är fullt av liv, setet de byggt är mycket övertalande och bäst av allt är att hela filmen utspelar sig på Operan så varje scen är full av de fina filmsetten. Detta är ännu en film som funkar bra på alla hjärtans dag då den är mer romantisk drama än skräck förutom dödsscenen som leder till Claudins missforming och actionscener. Än en gång, prima klimax med med fullt av musik och Claude Rains skuttandes runt opera huset. Filmens största minus är helt klart dess komiska inslag, det görs många försök men skämten har inte åldrats bra. Det är udda då dessa kom ut på samma tid som Tom och Jerry började bli stora och deras komik är tidslös medans Phantom of the Opera framstår som 2½ men (alltså som tidigare sagt roliga som cancer). Phantom of the Opera är en film som bör ses, bra klassisk musik, vi får många nummer av det, det är nog därför filmen är så mycket längre än de andra så gillar du inte det så är nog inte detta en film för dig, men störs du inte på det, se den, från mig får Phantom of the Opera 3.5/5 Guldkameror trots några stora minus.
Markus
"I'm sorry, Claudin. Really sorry. If I had the time- But my expenses are great, and you must remember that many who can pay are waiting to study with me."
I Paris är det operakväll, en fenominal kväll där en av operans skådespeleskor, Christine Dubois, uppvakas av stadens polisinspektör Raoul och operans stjärna Anatole. Christine hoppas att en dag få ta sig framåt i showbuissness och framåt på scenen då hon mer eller mindre är en backup och gärna vill bli Operans stjärna men om hon ska gulligulla med Raoul måste hon antingen välja han eller Operalivet, operalivet är den klara vinnaren men just efter hon blivit utskälld så möter hon Eruiqe Claudin som är en av Operans fiolister, även Claudin ligger risigt till då hans fijol spelande verkar lite off, som om han är distraherad...vilket han är..utav Christine. Claudin får kicken då hans game is off (i den klassiska benämningen) så han går hem och börjar skriva på sin egna opera som han drömmer om att få sätta upp i Parisoperan med Christine som huvudrollen.
"You must choose between an operatic career and what is usually called "a normal life." You can't do justice to both."
Claudin visar sin musik för en "agent" men det slutar med att denna agent snor hans musik och ger bort den, Claudin blir förbannad och går till attack men tjuvens städerska försvarar sin herre genom att slänga syra i Claudins ansikte. Nu ett missfoster och efterlyst för mord gömmer sig Claudin i kloakerna precis under Paris operan. Snart försvinner saker från Operan och en tjuv misstänkts smyga omkring men en av deras anställda börjar snacka om en gammal legend om ett spöke, som verkar vara sann då Operans nyckel försvinner, nu är denna gestalt tillgång till varje vrå och hörn av operan. Medans ett triangeldrama pågår ovanför marken med Christine, Anatole och Raoul kämpar Claudin nere i Operans kloaker hårt för att ge Christine en gyllene biljett till operans mest uppskattade plats, längst fram på scenen och på så sätt få en gyllene bljett rätt in i Christines hjärta.
*sidnot, Det tog mig 2-3 visningar av denna film att lägga ihop att masken från Phantom of the Paradise inspirerades av JUST denna version av Phantoms mask....Im slow*
Sug röv vad lång denna kändes jämnfört mot de andra denna vecka ( säg inte "sa Flickan" för då blockar jag dig) och den är endast 1 timme och 28 minuter, typ en kvart längre än Wolfman. Vad kan jag säga..... Claude Rains....där har vi hela reviewn Claude Rains....och resten typ... Lite action som en takkrona som faller på publiken, klassisk musik framförd live av ett band där alla är döda, 2 "comic reliefs" i filmens 2 hjältar som är lika roliga som cancer och passar inte alls in. Stilen är dock fantastisk, manuset sisådär men Fantomen han själv spelas mästerligt av Reins i tyvärr...min favorit version av figuren, ja Lon Chaney Sr. hade coolt smink å så, mycket bättre än Rains men Rains ger sitt allt. Varje rum i varje scen är fullt av liv, setet de byggt är mycket övertalande och bäst av allt är att hela filmen utspelar sig på Operan så varje scen är full av de fina filmsetten. Detta är ännu en film som funkar bra på alla hjärtans dag då den är mer romantisk drama än skräck förutom dödsscenen som leder till Claudins missforming och actionscener. Än en gång, prima klimax med med fullt av musik och Claude Rains skuttandes runt opera huset. Filmens största minus är helt klart dess komiska inslag, det görs många försök men skämten har inte åldrats bra. Det är udda då dessa kom ut på samma tid som Tom och Jerry började bli stora och deras komik är tidslös medans Phantom of the Opera framstår som 2½ men (alltså som tidigare sagt roliga som cancer). Phantom of the Opera är en film som bör ses, bra klassisk musik, vi får många nummer av det, det är nog därför filmen är så mycket längre än de andra så gillar du inte det så är nog inte detta en film för dig, men störs du inte på det, se den, från mig får Phantom of the Opera 3.5/5 Guldkameror trots några stora minus.