Oscar och hans syster Linda bor I Tokyos slumområde. Oscar är beroende av knarkerier och visar Linda en bok som hans langare fixat fram om vad som händer när man dör inom buddistisk tro. Linda gittar vilket betyder att det är dags för bärldens bästaste hobby! KNARK! Oscar tar sig en puff och dosar snabbt av men hans trip avbryts av att hans dealer Alex som begär att Oscar levererar lite prylar till krogen The Void. På the void så stormar snuten stället dock och Oscar låster in sig på dass för att göra sig av med drogerna men kvällen får en mörk vändning då ett högt knall hörs ....Oscar blöder, han har blivit skjuten och här slutar Oscars historia...eller har den precis börjat?

Resten av filmen går ut på att Oscar, precis som boken han lånat påstår att man flyger omkring, tar sig en titt på de människor i Tokyo vars liv han påverkat, såsom hans förkrossade syster, hans vänner som flyr snuten, men även vad som pågår i Tokyos sexhotell vilket också flashbacks till hans tragiska barndom där familjen under en bilresa krockar och endast hans syster samt han själv överlever och hamnar i olika fosterhem. Senare nåra år möts de 2 igen och denna gången stannar de med varandra.Under hans resa berättar Oscar mycket om sina tankar, vad han tycker om det hela med mera. Kommer Oscar komma tillbaka till liv? Finns det liv efter döden? Kommer Gaspar Noé någonsin regissera en film man kan skratta åt?

Är du epeleptisk? Först av allt, stackare, och för det andra, ge fan I den här filmen, skiten kan ge dig ett anfall ungefär så som den först gav mig huvudvärk. Det var det värt dock! För filmen är en av de bästa jävla negativa filmer någonsin. Ungefär som Brakfesten som är en av de mest komiskt mörka filmer någonsin så är denna bara.....långsam, sorlig och helt ur balans utan att verka distraherad. Jag berättade för en polare som inte sett Requiem for a dream att dessa 2 filmer gav mig ungefär samma känsla. Det fanns inget positivt med handlingen utan den är mest....ja...man mår rätt så pyton efteråt då det är sorligt som fan vissa tillfällen. Filmen är lika färgglad som en bögparad och kamera atbetet är fenominalt och hela filmen är helt enkelt en fröjd för ögat.Jag hade hoppats på lite mer ”trippy” montage scener som introsekvensen och trailern verkar vilja berätta att filmen kommer vara, men istället får vi en lång rad scener där diverse tråkigheter händer såsom Linda reagerar på sin brors död, den mörka sidan av Tokyo och även vad som händer med Alex. Filmen är långsam, det sker inte mycket och beror av många flashbacks vilket bara för filmen sprligare då det är massa barn inblandade ien bilolcka som, ja är filmad ur perspektiv och första gången jag såg den blev jag mer skrämd av denna ena scen än jag blev under hela Insidious trilogin.Sekvenserna då Oscar blir hög är nog filmens underhållnings höjdpunkt och allt som fattas är lite musik från Spongle. Enter the void är en blandning mellan mumblecore, ett familjedrama och en drogtrip och är ren och skör mästerverk varje minut av denna långa film, den är på 2,5 timme spm en modern blockbuster, fast denna bjuder inte på något action utan en rejäl tankeställare, fina bilder och en handling djupare än ”knark är dåligt”. Enter the void är en av de filmer jag rekomenderar att man ser innan man dör, åtminstone en gång, antingen älskar man den eller så tycker man att det är tråkigt utdraget skit, I föcking löve it. Enter the Void får 5/5 Guldkameror.
Markus