Kurt Russel, Patrick Wilson och Matthew Fox går in i en bar. Bartendern serverar dom varsin drink och sen går dom. Slut på skämtet. Med denna helt meningslösa introduktion kan vi dyka ner i Bone Tomahawk, en westernfilm som fått stort beröm av Tarres Filmblogg.  Men han skulle kunna bli glad en hel dag över ett äpple, den killen!

 

Franklin Hunt är en scheriff i en småstadsby vid namn Bright Hope. Läkaren Arthur är skadad i benet efter att ha klättrat och fixat sitt tak och måste vara hemmaliggande. Och den osociala och smått vidriga människan Mr Brooder går från bar till bar och raggar. Allt är lugnt...tills dom får besök av en främling som är ytterst rädd för något. Men han vägrar säga vad. Mitt under natten kidnappas främlingen och Arthurs fru försvinner, då hon varit tvungen att hjälpa främlingens skador. Franklin, Arthur, Mr Brooder och en äldre vice scheriff som blivit änka, Chicory, ger sig ut på en resa för att frita Arthurs fru.

 

 

Att säga att filmen är långsam är som att säga att det är varmt ute när det är 98 grader i skuggan. Så, tempot kan nog skrämma bort dom flesta. Men om ni gillar filmer med mysigt långsamt tempo, karaktärer och sjukt bra skådisar så bör ni ge filmen en chans. Det blir en lugn roadtrip där känslan av obehag ligger i luften. Fram tills den final som får oss att vilja spy av ultravåld och hoppa tillbaka till lugnet. Tro mig. Denna filmen är sadistisk mot sitt slut! Riktigt jävla sjuk! Och jag gillar denna unika, annorlunda pärla.