En förvirrad kvinna letar sig in i en föreställning som finns i teatern på andra sidan gatan. Hon är den enda som är där och får se Udo Kier klädd som en docka, då han talar genom olika spökliga berättelser med blodiga innehåll. Han berättar om mytomspunna grodkvinnor, en kärlekshistoria med mörk humor, en inceptionliknande mardröm i en mardröm om kukar, ett barns filosofiska ögonblick om döden, om uteliggare och slutliggen godis.

 

Alla segmenten är gjorda av olika rysarregissörer. Först ut är Richard Stanley. Det är en helt okej början, men känns lite långt och för enkelt för att han ska göra något kul över det. Inte ens filmningen är bra och där brukar han vara skarpast. Tom Savini gör kukmardröms-scenariot. Det var lite kul, men bara en ursäkt för blod. Det vackraste och det enda värt att se i filmen är om dottern som frågar sin mamma om meningen med livet. Sånt tycker jag är väldigt sött och det tar temat om blodet på en mer djupare nivå. Visst, kärleksrelationen är också rolig, då bruden har ett beroende av sex hela tiden.

 

Men annars är filmen inte värd att se. Gillar du shock-humor där saker händer utan anledning och det inte finns något kul att studera eller bli indragen i så lär du gilla The Theater Bizarre. Jag tyckte mest den var jävligt seg och händelselös. Men det är kul att se Udo Kier dansa som en docka på scen.