1945. Seiko, ca 15 år, dör på en tunnelbanestation av svält. Hans själ ser på och återförenas glädjande med hans yngre syster, Setsuko, ca 5 år, på ett fält fullt med eldflugor. Resten av filmen är en flashback. Vi kastas in i en by i Japan under andra världskriget, och får se hur syskonen blir ensamma när deras mamma dör under bombattacker. Ensamma, fattiga och utan bostad tvingas de hitta hopp i en mörk era som är nästan hopplöst dyster att leva i. Men dom har inget val än att överleva till varje pris.

 

Detta är en av de dystraste filmer jag sett. Introt på tunnelbanan är så grymt ledsamt att filmen knappast kan bli värre. Men det blir den. Och fångad med vackra bilder av landskap och förödelse så visar den det som dör i krigets hetta. Trots allt mörker finns det ett tema i filmen. Ett tema om hopp och överlevnad. Seiko tvingar sig själv att vara glad för sin lillasysters skull, vilket är det starkaste i hela filmen.

Jag såg filmen förra helgen och var deprimerad i två dagar efteråt. Den suger upp din själ och är ett aktuellt tema, då jag tänker på dagens brutala värld och för mina tankar på en sak som sades i Fallout 3: "War never changes".

 

 

Detta får upp mitt intresse för fler, seriösa filmer av Studio Gibli.