Hur tråkig och seg som The Phantom Menece än var, så blev saker värre. Mycket värre.

 

Anakin har blivit en trainee för att bli fullblodad Jedi Knight och hans makt är glödande stark. Men balansen i hans Force är inte att räkna med, då han oftast bli barnsligt sur och tvär över få anledningar. Hans guide, Obi-Wan Kenobi försöker få Anakin att stabiliseras. Men samtidigt så vill Kejsaren Palpetine försöka återetbalera stabilitet efter första filmen. Anakin tycker Palpetine är en ängel, men han är en uppenbart badguy för publiken. I alla fall: Obi-Wan upptäcker snart att Stormtropers skapas på rullande band, och ja, dom är kloner till Bobba Fett, därav filmens titel. Nu måste Obi-Wan stoppa Stormtropers samt deras ledare, Count Dooku.

Precis som förra filmen så är detta en soppa med glansiga effekter och den röda tråden tar så många kurvor att det är svårt att hänga med eller ens bry sig. Att Anakin återförenas med Queen Amadila låter som en fin början på en relation. Men vad som följs är några av de sämsta dialoger jag hört. På samma nivå som The Room, tvingas vi höra hur Anakin "hates sand, it's cource and get's everywhere." som en liknelse till sin kärlek till Amadila. Va? Fattar ni inte? Inte jag heller.

Filmen är en lång transportsträcka som känns som att åka ett ryskt tåg bland ett gäng rökare. Men den har fina strider, ibland. Och musiken är episk.

 

Det blir en ytterst svag 2 av 5 guldkameror.

Imorgon blir det dags att se Anakins fulländade transformation till....Darth Vader!