Två år efter första filmen så dyker Dirty Harry upp igen, beväpnad med sin 44 Magnum och han är

så bitter att du aldrig lär kunna se vilken färg hans ögon har, eller om han ens har ögonlocken öppna.

Denna gången måste han bemöta poliskorruption och har en hel drös med misstänkta gärningsmän

och teorier att undersöka. Med hjälp av hans nya partner, Early Smith försöker Harry undvika sin chefs

besvärande orders och undersöka saken närmare.

Ledmotivet i filmens början är helt enastående episkt på ett jazzigt 70-tals sätt. Sedan kickar filmen igång

och blir flummigare än Shia Lebeuofs personlighet. Med så många sidospår och miniuppdrag som Harry

ska lösa så är det svårt att veta vilket vi ska fokusera på. Men tillslut landar huvudstoryn på en polisklädd

motorcyklist som skjuter ihjäl kriminella och skapar egen rättvisa. Dirty Harry, som egentligen är ganska

brutal själv, tycker dock att den skyldiga inte verkar veta vad han eller hon ger sig in i. Han misstänker att

fel person kan dö och måste lösa fallet snabbt. Är det den ensamma instabila polisen Charley? Eller

är det de nya aspiranterna som råkar ligga bakom dåden?

Första Dirty Harry bytte spår på ett väldigt enkelt sätt. Filmens handling kunde avbrytas med att Harry skulle

rädda en självmordsbenägen man eller något liknande. Och detta fungerar för att bygga karaktär och

universum. I Magnum Force blir det bara distraherande att hänga med i diverse flygkapningar och

andra sidospår. Huvudstoryn kunde bearbetas bättre, då den redan fungerar väldigt bra. Men första delen

av filmen tar bort detta och gör filmen till lite av en dimma. När fienden äntligen attackerar Harry och hans

partner med gömda bomber så blir det andra bullar i ugnen.

Vi blir indragna i en skjutbana-tävling som polisen arrangerat. Detta fungerar jättebra som en plot-point i

filmen och etablerar misstankar hos Harry. Finalen är också lite småmysig spänning. Men skadan är redan

gjord. Magnum Force är en okej upplevelse. Värd att se igen. Men inte utan sina fel. 2 av 5 guldkameror.