Det är alltid tungt när en person är sjuk och döende. Personligen gick min farbror bort förra veckan

i cancer. Och min älskvärda farmor har lämnat ett stort hål i familjen med hennes bortgång, även om hon

var gammal och det var förväntat. Med Dallas Buyers Club får vi se en insikt under perioden då AIDS

var dödligt och en paranoia spred sig. Hur var det att veta att man skulle dö?

Ron Woodrof är en Texas bo, helamerikansk, alkolist, knarkare och sexmissbrukare. Så när han börjar

kollapsa, hosta och är allmänt förvirrad får han veta sanningen. Han har AIDS och har en månad på sig att

leva. Hånad för att han själv är homofob och har deras sjukdom, beslutar sig Ron för att få tag på botemedel.

Han drar till México för att inhandla olagliga mediciner, som fungerar bättre än de amerikanska. Med hjälp

av narkomanen och transan Rayon beslutar sig Ron att använda sina kontakter för att starta en klubb och

slåss mot hälsomyndigheter.

 

Det finns några småsaker som jag tycker kändes lite tamt. Typ att Ron säger: "We all gonna die somehow"

i filmens början som frisk, innan han får veta om sin tillvaro. Eller när Ron poserar med fjärilar i en "Money-shot"

för att trailern ska se cool ut. Men detta går att förbise, då Matthew McConaughey är helt enastående i rollen

som Ron. Detta komplicerande porträtt är något bland det bästa jag sett. Även Jared Leto, i rollen som

Rayon är fenomenal.

Dallas Buyers Club är en fin berättelse som berättas med lagom tempo och mycket känslor. Den spinkiga

rollfigurens eviga kamp blandas med enstaka ligg och grövre språk som får oss att veta att han inte blivit

någon religiös Jesus. Detta gillar jag starkt, då ingen människa kan bli helt omställd utan ett uns av sin

äldre personlighet kvar.

Dallas är en bra film, men håller inte riktigt hela vägen fram till en 4a. Trots Matthews insatts.