Då har farkosten landat på den mest imponerande av alla science fiction-filmer. Den är med på mångas

listor och är en självklar favorit. Det råkar även vara min favoritfilm: Johnny Mnemmonic!

 

HA! Skämtar bara!

Redan år 1982 kunde Ridley Scott få en relativt äkta syn av hur framtiden och samtiden skulle se ut

år 2019. Massproducenter från asiatiska länder har kommit att nästan ta över USA som stormakt.

Vilket syns då majoriteten av dom som bor i 2019-talets Los Angeles är av asiatisk bakgrund.

Solen får jobba hårt för att lysa genom de avgasmoln som bolmar ut ur diverse fabriker. Gatorna

är rökiga och blöta av det ständiga regnet som faller från skyarna.

Människans största uppfinning är replikanter.

Dessa robotar är exakta kopior av människor och är även svåra att upptäcka då deras avancerade

konstruktioner gör att de beter sig som oss. Om vi gör sådana varelser som kan lika mycket som vi,

vad har vi själva för positioner i samhället? Är människan nödvändig? Och kan man klassificera

dessa avancerade replikanter som människor för deras natur? Men den största frågan av alla:

är filmens huvudperson replikant?

Replikanter är olagliga på Jorden, efter ett kraftigt myteri som skett på en annan planet. Trots detta får

vi enbart följa Los Angeles värld och den rökiga soppan som folk vill flytta från. Harrison Fords karaktär,

Deckard, är en Blade Runner. En form av prisjägare som får i uppdrag att återställas i tjänst då fyra

replikanter kapat en färja och flytt till Jorden. Han får snart veta att dom tillhör Nexus 6, en högst

svåridentifierad sort. Snart träffar Deckard en femte replikant, Rachel, som alltid levt med tron

att hon är människa.

 

Men i denna mörka staden är inget svart och vitt. Även Roy Batty, som leder de replikanter som flyr, har

ett syfte med sin återkomst. Ett syfte som gäller hans egna konfrontation med sin skapare, för att

förlänga sin fyra års levnadstid.

Blade Runner är en förtrollande värld som fokuserar på detaljer. Hela filmen har åldrats oerhört bra

och kan ha det mest originella musikspåret som finns. Musiken är, som Ridley själv säger, oförändrad

i sitt budskap än idag. Vangelis står för musiken och har tidigare stått för den pampiga musiken

från 1492, även den regisserad av Ridley Scott.

 

I min värld så ger Blade Runner en känsla som få filmer kan leverera. Och den känslan går inte

att beskriva med ord. Men det känns oroväckande att tekniken tar större och större steg och att

vi människor blir mindre värda.

 

Med dessa orden avslutar jag temat!