Jag hade i mina tankar funderat på att recensera X-men filmerna innan Days of Future Past drar

igång på bio. Men efter att jag hade sett Bad Milo så var jag tvungen att dra denna recension.

För vad är inte värre än att ha en rysligt otålig mage? Vem har inte suttit på dass och fått för sig att

något mer än rester ska passera genom tarmen?

Duncan har ett stressigt liv. Och hans mage har alltid haft en otålig natur. En ovanligt stressad dag

sker det igen: Duncans mage börjar krångla. I den mest smärtsammaste scen av magbesvär jag

sett så krälar en varelse ut ur Duncan. Denna varelse verkar vara Duncans primitiva sidor och en doktor

spelad av Peter Stormare vill att Duncan och varelsen ska bli vänner för att varelsen inte ska ställa till

med besvär.

Vad jag ville se att filmen skulle innehålla var en överaskande vänskap mellan Duncan och varelsen (Milo).

Vi får ett sött litet montage där deras vänskap påbörjar sig. Och Milo är en söt liten bajsdemon som

påminner om Gremlins. Men det är nästan all vänskap som uppkommer i filmen. Dilemmat för

tankarna till Basketcase, då både Duncan och Milo måste leva tillsammans för att överleva. Men Milos

beteende är som Hulken, vilket komplicerar saker och gör de både till bästa vänner OCH värsta

fiender. Detta leder till en intressant upplösning mot slutet.

Filmens första 10 minuter har ingen bra start. Det kändes inte roligt eller lätt att ta till sig. Ljudet var lågt

och man introducerar problemet långt innan karaktärerna. Men ger man filmen en chans så drar den

igång väldigt snabbt! Blodet sprutar (data-animerat, men what-ever), Milo ser grymt bra ut som en docka,

och filmens offer är lätta att hitta i verkligheten.

 

Bad Milo är en skön rulle som får 3 av 5 guldkameror. Fast jag hade gjort en mer seriös direktion på filmen.