När man inte vet vilken film i skräckväg som ska recenseras så får man tänka i olika banor.

Och nu minns jag recensionen av Cinemassacre, som ledde till mitt intresse att vilja se

skräckkomedin Basket Case. Sagt och gjort! Här kommer min tolkning av filmens värde.

Basket Case kretsar kring två siametiska tvillingar. Duane är den "vanliga" killen. Men hans bror

är köttklumpen Belail, som skriker och vrålar mest hela tiden som en missbildad katt som vill ha mat.

Föräldrarna beslöt sig att separera Duane och Belail vid bästa tillfälle. Sagt och gjort! Belail bor numera

i en picknik korg och har ett stark känslosamt band till Duane. Deras vänskap är annorlunda men

väldigt äkta på ett sjukt sätt. Självklart är Belail lite....udda i sina känslor och överreagerar genom att

strypa ihjäl folk, våldta kvinnor och skrika av vrede om han blir provocerad. Endast Duane kan förstå

sin sämre hälfts vrede.

 

Denna film kunde fungera väldigt bra som ett udda skräckdrama om en konstig vänskap. Men tyvärr blir

den mest bara ett skämt. Och det är tråkigt att filmregissören Frank Henenlotter inte kunde inse filmens

äkta potential. Men i samma stil som hans andra filmer, Brain Damage och Frankenhocker med flera,

så skall ju skämt och porrigheter uppkomma. Trots detta så kan jag ändå hitta ett form av djup i filmen.

Kunde djupet grävas fram mer så skulle det utan tvekan bli en mer minnesvärd rulle.

 

Å andra sidan så är Belails vredesskrik och obehagliga rörelser med sin klumpiga muskel-kropp det som

håller filmen uppe. Han är utan tvekan ett obehagligt missfoster, vilket filmens skapare insåg. Därför

drämde man till med två uppföljare som verkar lika skruvade som Markus virriga hjärna. Ärligt talat

tror jag både Markus och Belail skulle må bra av en mindre lobotomi.

 

Basket Case är i slutändan ett intressant försök som leder till 3 av 5 guldkameror.