Släng dig i väggen Game of Thrones, dra dit pepparn växer Breaking Bad, för mig är det Boardwalk Empire som gäller! Visst de andra är mycket bra med(har dock inte sett alla avsnitt av Breaking Bad än men Game of Thrones är mycket spännande och väntan på säsong 4 är stor). Boardwalk Empire har dock mycket intressanta karaktärer och jag finner denna tidsålder mycket mer intressant än fantasy eller Meth-kulturen. Så för att hylla Boardwalk Empire så drar vi en triss på Maffia filmer från filmindustrins svar på hepatit-A, Roger Corman. Corman må inte vara världens bästa regissör men hans filmer är underhållande men hans gangster filmer är nog de jag personligen gillar bäst. Vi börjar med The St. Valentine's Day Massacre.

Bam! Den stora bankkrashen 1929 slår till och överallt ser man korrupta poliser och politiker, det är endast maffian som har pengar tack vare deras sprit smuggling. Men ju fler Maffia ordinationer, desto mer konkurrensen blir det och alla ligor bevakar sina områden hårdare än en tiger och de som går över gränsen får oturen att få sova med fiskarna. Al Capones liga har dock fått nog av George ”Bugs” Morans aktiviteter, men Moran har fått nog av Capones med. Moran ger order om att lönnmörda Capone men innan han hinner agera blir han och hans kumpaner nerskjutna av Capones män, Capone han själv skaffar sig ett alabi i Florida. Runt dem utför deras kumpaner staden osäker endast för att fylla deras egna fickor, från den första scenen i filmen vet man att ryttaren i skinande rustning inte kommer poppa upp här. Vad vi ser här är rövhål till människor göra saker rövhål gör, skiter över hela alltet.

Då Orson Welles skulle ha tagit huvudrollen men hoppat av gör man så mycket man kan för att härma hans röst i berättarrösten, men om detta ska vara en film noir hade det passat bättre om de filmat svartvitt, men vad vi får är en tidig version av Goodfellas. Alla viktiga karaktärer får en kort bakgrundshistoria utav berättarrösten för de som inte vet det, korta men lärorika stunder som man gärna avbryter historien för. Jason Robards(Al Capone) är lika italiensk som sushi men han är fortfarande mycket trovärdig som en brutal gangster. Jack Nicholson poppar upp som en midre karaktär, Corman och Nicholson jobbade mycket oftast tillsammans och detta är typ deras 500nde sammarbete(inte så mycket men de var värre än Tim Burton och Johnny Depp). Som film är det en mycket underhållande gangsterrulle med mycket blod och kostymer i högform. Manuset följer händelserna från Chicago-massakern mycket väl(efter vad som dokumenterats) och skådespeleriet är nog bland det bästa man kan få i en Corman film. Filmen får starka 3,5 guldkameror, NÄSTAN en 4a men når inte riktigt den höjden men den är endå en av Roger Cormans bästa filmer och utav hans 100-tals filmproductioner är det inte illa alls.