0

Silent Hill 3 (2003)

Precis som Marcus sa i tidigare inlägg så är det snart 1 års jubileum här på FilmFett.
Jag har två kvarstående Silent Hill spel att recensera för att avsluta temat. Plus en eller
två filmer att recensera och specialaren till slutet av månaden. Så nästa vecka kommer det
bli tyst från min del. Varför? Jag ska nämligen till Oslo! Utan internet.
Tivolits glada och blodiga maskot...
Men utan att fördröja ytterligare så påbörjar vi denna tredje Silent Hill recension! Tredje spelet
kretsar kring Heather Mason. Harrys dotter, som numera är 17 år, minns ingenting om händelserna
i första spelet. Efter en mystisk mardröm vaknar hon upp i ett varuhus och förföljs av en mystisk
privatdeckare. Hon flyr iväg och upptäcker snart att varuhuset är förbannat! Gigantiska varelser
smyger runt och hon försöker ta sig hemåt. Det är inte förens i mitten av spelet som vi faktiskt
besöker Silent Hill!
 
När ettan introducerade serien medkrypande skräck, och tvåan visade en mörkare och psykologisk natur,
så är detta en blodexplosion! Vi har gigantiska monsterklumpar, hundar och ormar. Alla är mycket svårare
att besegra än tidigare, så att fly är en tuffare uppgift. Men enklare att fly än att fäkta mot dessa varelser!
Dessutom så är det apokalyptisk känsla då mestadelen av spelet är inomhus, i trånga utrymmen, med
blodstänkta väggar och golv av stål. Mer galet, helt enkelt!
Det är enbart ett fåtal roller i detta spel, en deckare, en pervers präst och en skum sektledare.
Och Heather, såklart!
 
Men detta passar faktiskt in! Konami gör ett otroligt passionerat jobb. Dem är eftertänksamma och Heather,
som är seriens enda kvinnliga huvudroll, visar både styrkor och svagheter. Därför är hon kanske mer
minnesvärd än Harry och James! Dessutom händer en tragedi som får henne att gråta. Alltid när jag
spelar så fäller jag en tår och vill krama om henne....
Det var bara en fråga om tid innan man slängde in nakna tjockisar i S.H.
Miljön är mer skrämmande än tidigare. Allt från underjordiska tågstationer, sjukhus, tivolin drypande i blod,
spökhus med hemsökande röster och bowlinghallar. Har man inte spelat ettan så förstår man inte
särskilt mycket, men det blir ändå en läbbig och skrämmande erfarenhet. Klart värt att återbesöka.
 
Spelet får 4 av 5 guldkameror!
Robin!