Sarah hatar sitt liv, som tonåring är allt jobbigt och shit, men hon har en irriterande lillebror som hon hatar för att han gör som bebisar gör, gråter. Hon hatar honom så mycket att hon säger att hon önskar att ”the Goblin King” kommer och tar honom, osis för henne finns det en hel arme med goblins i garderoben som hoppas få höra just detta och när hon säger exakt rätt ord snor de ungen och flyr. Från ingenstans dyker David Bowie upp, en sann mardröm, och ger henne en kristallboll med magiska krafter. Vill Sarah ha sin bror tillbaka måste hon korsa Jareth, the Goblin Kings labyrint inom 10 timmar, annars blir Toby en av Jareths undersåtar. Väl i labyrinten möter hon sånna figurer som Hoggle, en gnome som sprejar älvor med sprej, Lubo, filmens Chewbacca, en hårig grymtande varelse med mer muskler än hjärna men mycket trevlig och andra lustiga varelser. Sarah tar dock detta jäkligt bra och bryr sig inte om att hon hamnat i en fantasy world och att älvor finns helt plötsligt som om det händer varje vecka ungefär utan snackar bara om att hitta hennes bror och påpekar endast varelsernas existens ” huh kolla en älva, kul, vart är min bror???”

Efter ett musik nummer jag inte gillar får vi en scen med en rolig gåta, denna scen är nog min favorit scen i hela filmen med bäst dialog och bästa dockscener. Men när hon tar fel dörr hamnar hon i ett rum fullt av talande händer. Hoggle dyker upp igen för att hjälpa henne fast han leder henne rakt in i Jareths näve, utan att veta. Kan Sarah rädda sin bror? Kommer Jareth få ha Toby i all evighet? Kommer Sarah lära sig en läxa? Kommer vi får fler onödiga sångnummer?? Kan en urcharmig scen som involverar ett pack goblins som får på moppo i en "strids scen" höjja filmens underhållningsnivå?

Filmens stora styrka ligger i miljöerna, de sticker verkligen ut fast de är så enkla. De flesta dockor är nästan lika bra som i Dark Crystal, men filmen innehåller fler dåliga dockor än Dark Crystal. Som tur är Hoggle och dörrvakterna lika roliga att se på som miljöerna. Musiken är intressant, låter lite som Goblin (som gjorde musik för mycket giallo filmer) men musik nummerna  är jag inget fan av Bowie. Om jag tyckte att hjältarna i Dark Crystal var tråkiga så hade jag glömt Jennifer Connellys roll i Labyrint då hon tar in alla monster och magi som om hon läst om budget krisen i morgon tidningen. Men som tur är finns det mycket många roliga karaktärer och designer på varelserna som underhåller många, barn som vuxna och är ett värdigt avslut på Jim Hensons karriär då han dog några år efter filmen släppts. Filmen får 3 av 5 guldkameror då den inte är lika bra som Dark Crystal och värdelösa sångnummer och mindre bra designer och realistiska figurer som i Dark Crystal.