Jag måste erkänna att det känns lustigt hur De Fördömdas Tempel kunde bli en sådan dundersucce.

Idag har filmen många kända sekvenser: ett exempel är hängbron i slutet, den ovanliga hjärtoperationen

och den lustiga asiatiska och skrikiga ungen som no speak good english, Dr Jones! 

"Mola Ram! Prepare to meet Kali... in Hell!"

Manuset är inte så välgenomfört. Efter ett sångnummer så slåss Indy i ett ballonghav på en klubb i

Shanghai. Han flyr sedan med sångaren Willie Scott och sin sidekick, ungen Short Round. 

De flyr Shanghai och råkar krasha med planet i Indien. Här tvingas de att rädda en by, vars barn är

slavar i ett tempel nånstans. Men Indy, Willie och Short Round hamnar i händerna på en ond sekt,

vars herre är den indiska guden Kali.

 

Manuset känns väldigt tunt, iallafall till en början. Producenterna gick säkert med på att behålla den

rådumma introduktionen då Indy självmant dricker gift och slåss samtidigt som musikanterna

sitter kvar och spelar. Ni får själva se introt, så inser ni hur dumt det är. Men det blir värre. Willie Scott

dyker upp. Världens jobbigaste karaktär som av nån anledning tog över Marions karaktär i första filmen.

Och jag som trodde att Indy verkligen föll för Marion, precis som publiken. Men icke! Nu gillar han Willie.

Short Round klarar jag mig med. Han ser iallafall Indy som en rollmodell. Det tycker jag är ganska gulligt,

även om Short Round klantar sig och alltid skriker. Fast, återigen skriker Willie ännu mer. Och man tvingar 

in hennes roll i filmens tråkigaste skämt. Hon sprutar parfym på en elefant och trillar ner i vatten. Fyfan.

 

Sämsta Delen: Att Willie ens finns med i filmen. Sorry, men det är något bland det sämsta jag sett.

 

Bästa Delen: När den mystiska sekten dyker upp. För då är det bra grejer som börjar hända i filmen.

Och vi får inte glömma all cool action som sker i filmens slut. Man sparar verkligen det bästa till sist!

Filmen får 2 av 5 guldkameror. På tok för stora misstag som påminner mig varför Steven Speilberg

kanske borde tänka igenom sina projekt och sluta tro att publiken består av träplank istället

för intelligenta människor.