Ryo Hazuki blir vittne till hur hans far mördas i sin egna dojo av en välklädd Lan Di. Detta är början på en jakt på sanningen som introducerade en helt ny typ av spel i spelvärlden. Shenmue visade hur viktigt det är att skapa detaljer. Detaljer som senare blev gigantiska i spel så som GTA, Heavy Rain och Dues Ex.

Spelet visade vädereffekter, ljud från närliggande butiker, en massa olika data-generade karaktärer som har sina vardagsliv. Katter som vandrar runt längs gatorna. Arkadhallar med olika aktiviteter där man kan spendera pengar som en dåre. Och händelser som enbart händer vid olika tillfällen på olika platser. Exempelvis kan du välja att besöka en huslös katt och ge henne mat.

Dessvärre är tempot väldigt speciellt. Jag tror inte någon kan spela Shenmue och erkänna att allt är perfekt. Man måste genomföra jobb, prata med nästan alla karaktärer, vänta på rätt tider eller ibland en hel dag! Tur att spelet bjuder på möjligheter till olika händelser bortanför den äkta storyn.

Spelmässigt har vi en varierande upplevelse. Helt plötsligt får spelet tempo! Vi får fighter, ögonblick då man måste trycka på rätt knapp i rätt tid, truck-racing. Spelet vet om att dessa ögonblick blir mer värda om man blandar det i en upplevelse med långsamt tempo. Tyvärr får vi även ett stealth-uppdrag som inte alls fungerar med den klumpiga kontrollen.

Den fina relationen mellan Ryo och Nazomi är väldigt ljuv och bitter. Hon ska snart flytta och erkänner sin kärlek för Ryo som inte vet vad han tycker. Det är sådant som ger ett spel en själ. Som ger en extra fin yta och karaktär. Eller Fukuhuro som bor i Ryos hus och sörjer händelsen familjen gått igenom.

Passar spelet alla? Nej. Men har man en ängels tålamod så möts man av en fin, lycklig känsla när spelet är över. En känsla av ren livsglädje!

Som det sägs i slutet av spelet...The Saga Goes On.

4 av 5 guldkameror

Robin