X-Men (2000) fick en kritik från mig i att den höll tillbaka för mycket. Detta var säkert av säkerhets-skäl

för att inte inveckla allt till en sämre soppa. Men i uppföljaren, X-men 2, får vi inte bara mer av det

politiska spelet, vi får mer action, fler mutanter och sidohistorier som avlöser varandra. Då kan

det oftast bara gå två vägar. Åt helvete eller bli en vacker symbiotisk dans. 

Filmen inleds med att en teleporterande mutant, i serien kallad Nightcrawler, skuttar runt i Vita Huset

och sätter presidenten under knivhot innan han försvinner igen. Presidenten kallar in William Stryker,

en mutant-vägrare som misstänker att X-Men ligger bakom dådet. Presidenten ger William grönt ljus i

att attackera deras skola. Mutanterna från X-Men försöker ta reda på vad som egentligen hände i

Vita Huset när skolan sätts under ett attentat med Stryker i spetsen. Wolverine och diverse andra

mutanter flyr, men Xavier och Cyclops blir tillfångatagna. Tur för de splittrade X-Men att mutanterna

på Magnetos sida beslutar sig för att sammarbeta under kriget mot Stryker!

verkar ha med William Stryker att göra. Samtidigt blir Rouge ihop med Bobby Drake, även känd som

Iceman. Vi får ta reda på vilken tjejig musik Cyclops lyssnar på i sin bil och vilka avsikter Magneto verkligen

har för att jobba med X-men.

Actionscenerna var väloljade redan i första filmen, men att se Wolverine slåss mot Lady Deathstrike är en

fröjd för ögat. Den är tajt och enkel att beskåda. Synd bara att dem klipper in en annan scen i mitten av

fighten för att den ska verka längre. Själv hade jag undvikit sådant.

 

Som film lyckas X-Men 2: United att blanda film med serietidning på ett ypperligt sätt. Om filmen hade

tagit bort lite av sin gråare skala hade den fått ännu ett plus i kanten.