En av 2016's bästa filmer, som jag missade tills i år, är Train To Busan. Detta är en suveränt välgjord rysare av post-apokalyptiska känslor. Den blandar allt i en cocktail av fenomenalt välgjord hopplöshet.

 

Su-an är en ung tjej på ca 7 år. Hennes far, Seok-Woo är en jobbfokuserad, frångift man som aldrig har tid för sin dotter. Båda hoppar på ett tåg till Busan, staden där Su-ans mor bor. Seok-Woo kan inte släppa jobbet och har svårt att kommunicera med sin dotter, som glider från honom. Då sker det fasansfulla. En rabies-smittad kvinna rusar in på tåget och attackerar folk. En renodlad massaker senare så måste några överlevare slåss för att hålla sig levande, samtidigt som smittan påverkar hela världen.

 

Kan hjulet återuppfinnas? Ja, det går. För även om denna filmen aldrig känns läskig, så känns den mest av allt hopplös. Den massaker som slaktar barn som gamla och får fienden att bara bli starkare, är så suveränt välgjord att jag saknar ord. Vi får följa dom som kämpar för överlevnad och samtidigt undrar HUR världen där ute ser ut? Har militären koll på läget? För dessa varelser går knappast att döda. Faktum är att det finns knappast en enda kill av en zombie i hela filmen.

 

Men det finns negativa sidor. Viruset sprider sig i olika hastigheter. Vissa blir sjuka direkt, andra tar tid på sig. Det finns en hemsk karaktär som bara bryr sig om sig själv. Och den upptagna fadern har vi sett tidigare. Men samtidigt har denna filmen en nagelbitande fight-scen genom olika tågvagnar som är fenomenal. Och dom telefonsamtal med yttre världen är bra på att ge känslan av ovisshet. Och slutet sätter inget öga torrt. Jag älskar bittra slut.

 

Undrar om filmen är inspirerad av World War Z boken som är så omtalad?