Så…jag har en väninna som är feminist, detta leder oftast till intressanta samtal mellan 2 helt olika tankesätt, jag är socialist medans hon är mer liberalism. Hon driver en egen blogg på sitt originalspråk så hur bra den är kan jag ikke säga, men hon talar väl om serien Girls, Girls tänkte jag, bah, ser hellre HBO stuk istället, men googlade Lena Dunham, kvinnan bakom denna pmff.. succé och såg att hon gjort 2 filmer, Tiny Furniture och denna,  Tiny Furniture verkar vara en seg rulle som jag inte fått tag i men denna köpte jag endast eftersom jag behövde 1 film till tills rabatten började gälla.

 

Martine är en student som gör en kortfilm (om myror och skorpioner(varför gör hon en film om just arter i Stekel-ordningen och en annan art från Arachno-ordningen som inte har någonting genetiskt att göra med varann förutom att de saknar ryggrad?)) och flyttar in hos hennes vän Julie och hennes man, Peter och deras familj i Los Angeles för att fullborda filmen. Peter har gjort en manus till en film som han tycker är skit men får i uppgift av sin fru att hjälpa Martine med sin film istället såsom ljud. Peters familj är upp och ner, han försöker hitta rätt balans med sin fru, hans barn lever sina egna, trubbelfyllda liv och hans vän fokuserar på att få ut en död ödla ur Peters pool. Men Peter finner tröst hos Martine då de skapar ett band starkare än vänskap. Julie (som är psykolog) får höra att en av hennes patienter haft en sexdröm om henne, och deras dotter är förälskad i sin italienska lärare, som bor hemma hos Julie och Peter. Martines närvaro skakar upp hela familjens liv och jobbet med hennes film går segt.

 

Peter är det enda kända namnet då han var med i The Office (amerikanska versionen tyvärr) och resten av folket har ingen hört talas om, endast Dunhams namn mest pga att hon nu producerar, skriver och är stjärnan i Girls. Tiny Furniture (hennes första film) är en så kallad mumble-core (Hipster film)  film som är mer en experimental film, denna var ett mer “professionellt” projekt som har lite mer handling än Tiny Furniture och har mer av en handling istället för att visa vad mumblecore mest brukar visa såsom unga människor ser andra unga människor och sig själva. Nobody Walks anses också vara en mumblecore film (ett mer känt exempel på en mimblecore är Jeff who Lives at Home, en ”hipster film” som tagit sig in i mainstream-et) som hittat sin publik inom den yngre generationen och kan anses vara som DiviantArt för film intresserade där många visar upp skiten de gjort för andra. Jag är inget mumblecore fan och jag finner Nobody Walks är rätt tråkig. Mer seg, än tråkig, Nobody Walks, det finns scener där klockan på väggen är mer intressant än handligen som utspelar sig framför den. Dialogen är den där som försöker låta smart, rolig och sexig men misslyckas då det mest framstår som poetisk babbel. Nobody Walks får 1/5 Guldkameror, intresset ligger lågt, skådespelet är bra men dialogen är flummig och handlingen är lite virrig.
Markus