Själanöd
2014-12-05

Som sagt så har Möller och Jonas här på bloggen gjort en egen film! Trailern länkades här på bloggen och till och med lille Robin Andersson hade ett finger i produktionen. Jag fick chansen att vara en av de 5 första utomstående inviderna att se filmen nu i helgen då det också var första gången jag träffade Jonas och Robin, Andersson har jag tyvärr träffat förut. Så låt oss inte dröja utan nu tar vi en titt på filmen.

Erik har grova problem med droger och alkohol! Dessa substanser förändrar den en gång älskvärda snubbe till ett nervöst vrak vars enda glädje i livet är att sitta å glo på film med sin polare Jonas samtidigt som de är höga. En av Erics kompisar, Jeppe, som känt han under en längre tid är mycket orolig för Eric och vill göra allt för att hjälpa honom men Eric vill inte ha hjälp, han vill endast vara ensam och handskas med sina demoner. Eric går för långt då han en kväll (utan att komma ihåg det själv) bjuder in sin syster och hennes partajande pojkvänn till middag. Eric har ju nyss tagit sig lite olagligheter! Och det får inte hans syrra märka! Helvete! Hög på både adrenalin och saker jag inte borde tipsa folk om ringer Eric till Jeppe och tvingar honom till middagen med och vill att Jeppe ska spela med på Erics lögner.

.

Middagen verkar gå felfritt tills då Eric missförstår Jeppe och snabbare än ögat blir Jeppe Erics värsta fiende. Jeppe fortsätter dokumentera Erics udda beteende men denna ”undersökning” går helt överstyr och Jeppe inser snart att han inte bara behöver frukta att förlora en god vän utan också sitt liv.

 
HAR DU MISSAT TRAILERN SÅ FINNS DEN ATT SE HÄR.

Låter det komplicerat? Själanöd börjar med många frågor men ju längre in i filmen man kommer får man mer och mer svar. Varför är Eric så beroende av att bli full och hög? Den frågan får man svar på. Varför bryr sig Jeppe sig så mycket om Eric? Vänta och se! De båda har beskrivit filmen som något nytt inom svensk film och ja det är fan inget man ser varje dag. I vissa fall blir det lite utdraget som en av spyscenerna som är i samma spy scenen ur Team America, det blir nästan komiskt många gånger i rad. Många scener är endast hallucinationer eller narriation över udda bilder ungefär som i Enter the Void. Lite seg i starten men efter middagsscenen börjar alla bitar falla på plats vilket leder till en underhållande film med mycket vulgära inslag av självplågeri, brutal backstory och poetiskt babbel. Själanöd finns bara i få dvd exemplar än sålänge men om den släpps från nått företag snart så köp den och troligen kommer det komma mer information om den snart. Själanöd får 3,5/5 Guldkameror. En underhållande indie-film.

 

Jag ursäktar om jag fått några namn fel eller missat viktiga delar av handlingen. Jag såg den kl 4 på morgonen och jag hade druckit mycket alkohol, det perfekta stadiet att se Själanöd.


Markus

, , , , - Kommentarer [2]

Ms. 45
2014-05-04

"Ms. 45 av Abel Ferrara!"

 

Vissa har mer otur än andra och de vet Thana spelad av Zoë Lund mer konkret än de flesta då hon nu blivit våldtagen två gånger på samma dag. Hon förblir stum, skärrad av upplevelsen... Men hur? Hur!? Ska hon hantera krisen? Jo hon fixar sig en pistol av kaliber 45 och avrättar sig igenom alla dessa män till svin! Och hon gör de i sexig klass med läppstiftet i högsta hugg.

 

”Mjaau! Looking sharp tonight.”

 

Filmen har ett stiliserat men enkelt bildspel som faller rent utan hux flux vilket gör att man kan ta på alla känslor som förmedlas och att man kan acceptera den linjära storyn av att hon bara går runt, flash-mördar folk till höger och vänster efter man fått lyssna på deras egenheter. Som alla Ferrera filmer jag sätt hittills håller även denna en genomsyrande stämning som fångar än på ett sätt som känns tilltalande. Detta rape and revange drama får 4 guldkammror 5. Jag blev helt enkelt så förtjust i den trotts att de egentligen inte försiggår så mycket mer än sexigt pang, pang blandat med mänsklig pyskadealism.

 

 
Jonas Hansen
 
 

blue is the warmest colour
2014-04-05

Nu är de dags att tackla denna franska film som verkligen märks att den är fransk, för dem talar franska, den är fylld av demonstrationståg, de är rödvin till maten och de är prat om kultur å folk som röker cigg å sånt. Och jag skriver detta nu indirekt eftersom filmen verkar vara känt för de så vill jag klarlägga att dem halvlånga grafiska sex-scenerna var som välgjort ”finnare” lebb-porr så dem som inte har nåt problem med sådan klipp uppskattar säkerligen dem scenerna.

 

”Adele (till vänster) spelad av Adèle Exarchopoulos och Emma (till höger) spelad av Léa Seydoux är båda suveräna, men jag har synpunkter på en av dem, men det är knappast hennes fel och jag kommer till det senare”

 

Handlingen som en slags lång penseldrags historia där vi får följa Adeles väg ifrån tonårslivet in i vuxen världen och hennes osäkerhet kring vad allt har att erbjuda samt då hennes kärlek med nån slags punking tjej i blått hår. Och mer än så finns inte att säg, för även om den fokuserar kring att hon är lesbisk så skulle hon lika gärna kunnat vara straight för problematiken med att vara lesbisk som straight i ett förhållande är vad jag kan anta är den samma som straight  vilket filmen demonstrera som i sin tur också är asskönt att den gör, äntligen en film som speglar att kärleken är ”blind”, korrekt sätt, och inte har med kön att göra. Men nog om detta.

 

”Eftersom titlen har ordet blått i sig, dras ens ögon till självklart allt som är blått i filmen och man försöker hitta nån slags betydelse i de.”

 

De som slår mig starkast är hur extremt, okej kanske inte extremt men hur duktiga alla skådespelare är, dem är oifrågsättbara som sina karaktärer och framförallt helt naturliga i sitt sätt. De jag med gillar är hur behaglig den är och att den bara liksom tickar på utan att nåt direkt nämnvärt händer till ett halv-svajigt men mysigt foto vars stil påminner lite om Triers stil fast utan alla Jumpcuts så man liksom sitter där och bara följer osäkra men ändå trevliga, enkla Adele som lever ut sitt liv. Jo, appråpå Adele så är de jag faktiskt tycker om mest med henne är hur hon äter, de sägs av henne i rullen att hon älskar att äta och de syns, hon äter med aptit och glufsar i sig de som ett försiktig men förvuxet barn i alla scener där hon äter och dem finns de många av.

 

”Nom, nom! Mat är min favorätt!”

 

Till de jag ogillade är svårare, kanske är de längden, (den är 3 timmar) Kanske är de att inget typ händer och man kan lätt känna sig smöming, vilket inte behöver vara nåt dåligt, jag somnade in gött till den några gånger. Kanske är de att den bara inte riktigt lyfter eller just tar tag i mig på ett personlig plan. Kanske är de för att dem snackar så mkt om kultur så jag känner mig som Adele som inte har koll på nåt sånt och att jag bara vill smita ifrån platsen och bli hamrad. Eller så kanske de är för att filmen spelar på så mkt blickar, rörelser och att avläsa social koder och jag vet faktist inte om de var tillräckligt spännande gjort. Mm, jag vet inte riktig om allt de jag nu skrev ovan störde mig eller om jag kommer gilla de mer vid omtitt...

Men en grej jag vet att jag ogillade konkret de är att den halv-punkiga bruden Emma, Adele blir så kär i är för typisk som lebb i sitt korta blåa hår, hade hellre sätt att hon haft än mer ”kvinnlig” stil av många anledningar. Djupare förklaring följer...

 

 
 
 
På bilderna ovan är samma skådis, anledning till att jag heller hade sätt henne mer se ut som bilden till vänster är inte bara för att hon ser enligt mig ser bättre ut, utan för att de hade passat filmens distanserade ifrån de såkallade ”normala filmen” temat bättre som filmen med har, istället för att hon blir kär i den halv-konstiga punkbruden i bilden till höger som känns drygt kliché och en ”samhällsbaserad” syn på den lesbiska kulturen och även fast jag sa innan att filmen speglar kärleken som blind så får man ändå försöka anpassa in de till ytan på sin films sekundära läggning.

 

Så filmen får därför 3 av 5 guldkameror, och för dem som vill se en lång kärleks historia om livet ständiga melodramatiska flyt plus lesbiska sex scener och en massa snack om kultur/konst så är detta definitivt en film för er.

 

Jonas Hansen 

 

Dogville
2014-03-18

En film av Lars Von Trier med Nicole Kidman som fager flyktning. Resultat: Rätt grymt.

 

Jag var och såg nymphmanica häroveckan och insåg nyss hur jävla bra Lars ändå är, så jag tog mig an hans minimalistiska film Dogville som är gjord nästan helt utan rekvisita och som dessutom är inspelad på en teater där linjer och enskilda delar av hus utgör hus. Filmen utspelar sig under 9 kapitel där vi har en vocie-over av John Hurt som fyller i titt som tätt med sin dynamiska, harklande stämma.

 

”Bilden förklarar de mesta som behöver sägas om stilen och de funkar lika bra som man kan tro, de tar nämligen än tillbaka till allt vad berättelser handlar om – fantasi och bara efter halv-timme har man vant sig vid de.”

 

Handlingen är som så sådan att dogville är en liten skitby under 1930 – talet där människor är kräk vars en vacker flicka vid namn Grace spelad av Nicole Kidamn(hon är perfekt) anländer och för att hon ska få stanna kvar under byns skydd då hon är efterlyst utnyttjar byn henne fysiskt och skickar henne på mängder med arbeten och alla män förutom en, hennes kärlek(som tydligen hjälper henne? enligt han då.) i byn tar henne sexuellt allt detta gör byborna på ett omänskligt/mänskligt sätt beroende på hur man ser de.

 

”Stellan Skarsgård, allways a rapist... Här funkar scenografi lösning intresant, vi kan fortfarande se rape:t samtidigt som vi ser hur omedveten omgivningen är och de är strålande.”

 

Va gick filmen nu ut på? Att man blir som man lever och att man ska behandlas på det sättet man är, de där lät kryptisk så jag skall försöka förenkla mig så jag skriver att filmen går ut på att visa hur vidriga människor är, att dem viker sig inte från att utnyttja om dem kan och om hur man ”bäst” skall tillrättavisa dem som utnyttjar än boende på vilken ”hederlig” makt man tror sig ha och att empati är nåt man bör vara återhållsam med då den kan stå ivägen för ”rättvisa” och de ”större goda”. Hajar ni? ”Nej, kanske...” tjaaa, då får ni se och komma med en egen teori.

 
”I deserve a spanking.” Jag får intrycket av att denna lilla figur är Triers Alter-ego som barn.

 

Dogville får 4 av 5 guldkammror. Jag gillar den helt enkelt så mkt mest på grund av Triers sätt att filma och klippa, för av alla filmer jag sätt verkar han alltid klippa ut de som är av obetydlese och att han föredrar den handhållna filmning vilket för mig oftast ger den rätta energi. Dialogen är också väldigt skarp och intresant och tar en på än del turer i spekualltions avdelningen. Dogville är Iallfall den första ur hans USA – Trilogi och uppföljaren Manderlay som verkar handla om slav-handel kanske kan ge ett bredare perspektiv på vad hela USA- trilogin går ut på och vad Trier försöker säga om utnytgjelse vilket verkar vara den okompletta trilogins tema.

Tjejer som gråter i badhus (2011)
2014-03-12

 
Detta blir en ganska speciell recension då det handlar en film två av oss här på filmfett har gjort själva. Det vill säga jag, Möller och Jonas. Vi kommer båda att skriva här fast från olika datorer och ifall någon är intresserad av att fatta vem som skriver vad kommer Jonas skriva inom apostrof och kursiv text "Hej" <- Jonas . Så nu har vi rätt ut detta och kan börja.   ( OBS - LÄNK TILL FILMEN FINNS LÄNGST NER PÅ SIDAN!!!)
 
 
 Tjejer som gråter i badhus var vårat slutprojekt vi gjorde i gymnasiet tillsammans med några andra polare från klassen. Manuset skrevs av Jonas, mig själv och en kille vid namn Joakim Johansson. Regisserades av Jonas, fotades av Jocke och klipptes av mig.
 
Handlingen tar plats i en värld efter döden kallad Leland Spica och där existerar karaktärer utvalda av universums författare. Där möter vi Jerry Paradox (Jonas Hansen) som jagas av en drake skickad av drottningen, han behöver svar på frågor som ska hjälpa han att komma över sina demoner. Han söker hjälp hos den dryga och lättsinnige Herr Kulör (Robin Trellevik). Det blir en seg eftermiddag för den stackars Jerry och kommer han någonsin få den hjälp han behöver eller kommer Herr Kulör prata hål i huvudet på honom?


                                 Herr Kulör välkomnar Jerrry Paradox med öppna armar.

Filmen var för oss som skrev den kanske inte riktigt samma jävla röra som för de utomstående som har sett den. Ordet random har använts flitigt om den och det är egentligen ett väldigt överanvändt ord som jag inte gillar alls men tycker ändå att här passar det in. Den är inte på långa vägar upplagd som en "vanlig" film utan mer en inblick i en persons eftermiddag som han i sin tur får filmer berättade för sig. Jag personligen tycker att berättadet funkar bra och hade velat se mer typer av detta upplägg, men våran film får aldrig någon slutkläm eller uppgörelse riktigt, man blir lämnad otillfredställd och det slut den har nu är något jag i efterhand tycker känns som någon slags sista minuten idé och hade jag varit med och gjort den idag hade jag aldrig gått med på det. 

                
Hade vi haft mer tid på oss och kunnat göra filmen längre ( den är 18 minuter nu) tror jag resultatet faktiskt kunde ha blivit mycket bättre. Det har varit många frågor angående titeln, och jag minns faktiskt inte varför vi valde just Tjejer som gråter i badhus,hade säkert något att göra med att Män som hatar kvinnor var typ aktuell då och vi tänkte väl att titeln behöver inte ha något med filmen att göra och jag slår vad om att Jonas hade någon slags jävligt långsökt grej om att man kunde tolka titlen hit och dit? Hur var det?.
 
"Jag har tänkt kring de, för mig var de bara som jag kom ihåg det att jag tyckte de lät coolt och att jag ville ha med en tjej som grät där jag kunde klippa ihop nån cool techno musik till(jag stod för musiken btw som jag är rätt nöjd med"
 
Jerry Paradox tvillingbror John Paradox(Jonas Hansen) vandrar i
savannen av synd.
 
 
 










Herr Kulörs hembiträde och alv Lindi Hopp ( Nicolina Hamlin) på
sin födelseplats i findulias-skogen.
 
 
 
                                   Draken(Robin Möller i MJ mask) som jagar John Paradox.
 

När jag tittar på den idag tycker jag att det finns en hel del snygga bilder och vissa scener funkar galant hela vägen.De scener jag gillar mest är John och Kulörs dans, Kulörs jakt efter alven samt Jerrys vandring i savannen. Men ljudet ( som jag tror jag själv också var ansvarig för) är jävligt kasst och som jag nämnde tidigare är själva helheten och avrundningen det jag tycker funkar sämst. Sen våra försök till att vara roliga eller coola med Jerry Paradox användning av "fuck" blir i princip bara löjligt, karaktären Svinet funkar ganska bra om man ska förbise att hans näsa håller på att ramla av då och då.  "Trädet av visdom och svar" är ganska häftigt men hade varit bättre utan world of warcraft svammlet. Den tecknade enhörningen( skapad av Nicolina Hamlin & Joakim Johansson)  tycker jag fortfarande är grym och man borde kanske haft lite fler tecknade grejer.
 
 


 
 
 
 
 
 
 


"För mig var detta de bästa, jag gillar enhörningar och jag gillar tecknat(nej jag är inte en liten flicka men önskar det ibland;) Som sagt i framtida projekt vill jag ha mer av de här"
 
 
                                                        
                                                         Ett riktigt jävla svin vid namn Svinet ( Alex Wikström)
 
"I ett tidigare utkasst av manuset var det meningen att han skulle våldta en hora och ur hans grisnäsa skulle det rinna brunsås som då var orgasmen - tråkigt finner jag de att scenen aldrig blev inspelad, mest pågrund av att bruden som skulle bli våldtagen inte gillade manuset"



"Jag kan så här i retrospekulativt tillstånd göra en analys av vad jag tror den undermedvetna meningen med filmen var. Herr-kulör är personfieringen av ungdomlig alkoholism - han ser allt med ett färglatt filter och tror att varje brud han stöter på(alven) ska falla för hans billiga samt ytliga charm. I sin tur är hela Leland Spica bara är en symbolik för en människa i ett djupt alkoholsrus under tonåren. Ta karaktären John Paradox(spelad av mig) som kommer för att söka hjälp, under hela tiden han begär hjälp får han inte mer än svammel och massa skitsnacks historier som inte har med något göra, ni vet - typical alcoholic. John Pardox är alltså Herr Kulörs bortsupna samvete och Kulör som är så djupt in i sitt beroende gör allt för att avisa honom. Anledningen till att jag tror de är det här filmen står för är för att jag själv var nybliven alkoholist under inspelningen och lämnade ut mer av min personlighet än jag då trodde." 


Tycker Jonas är lite hård mot sig själv, visst söp vi mycket och han mer än andra men att det skulle vara någonslags utlämning av sig själv via karaktärerna och filmen vet jag fan inte om jag håller med om, men visst han vet väl det bättre än jag men jag som känner honom ser ju inte hans personlighet igenom karaktärerna i filmen. Det är bara han själv som vill hitta tolkningar och förklaringar till saker han inte är riktigt är nöjd med och då överanalyserar han det som en halv-inkompetent hjärnkirurg. No hard feelings.

 
Slutligen kan jag säga att den är rolig att titta på once in a while men vi hade kunnat göra så mycket mer utav det.
 
 
Jag ( Robin Möller) ger Tjejer som gråter i badhus 3/5 Guldkameror

"Jag ,Hansen ger Tjejer som gråter i badhus 2/5 Guldkameror, den saknar mkt jag ser som en nödvändighet för denna typen av film - nämligen ett mer påtagligt mörker, ångest, knark, defentivt mer sammanhörighet och såklart ett bättre slut"
 
Ni som vill se den kan titta här:
https://www.youtube.com/watch?v=1UI11s6hfD0

Eva den utstötta
2014-03-10

Gillar man de här svenska, glada myspys snusket som var populärt under 60/70-talet samtidigt som man smörjer in ett budskap om förståelse och fördomsfullhet inför en missförstådd själ och Solveig Andersson så är Torgny Wickmans film "Eva den utstötta" nåt för er.
 
”Bom bom badi bida bom bom!” När Eva leker indier är en av få gånger jag skrattar till så de hörs. 
 
När "snälla, oskyldiga" 14 åriga(hon var runt 20 egentligen) Eva spelad av Solveig Anderson(skräcken har 1000 ögon) hamnar i trubbel i en liten småby där alla känner alla hos polisen pågrund av att hon söker kärlek och förståelse hos massvis med män genom hor-sättet eftersom hon inte får de vare sig av sin familj eller kvinnorna. De hela leder till ett rättegångs drama med förvånansvärd bra upplösning. Vilket är kul men också tråkigt då av att anta många/eller få som ser denna rulle bara se tuttarna, dem roliga meningar eftersom dem snackar så där 70-tals svenska som låter så ”speciell” och att den av dem anledningar inte har nåt att säg. Men de har den, den tar upp viktiga ämnen som att de är okej att vara bi, att vara snäll är en underskattad egenskap och att de är viktigt att bli omtyckt och förstådd på ett mer djupligt vis som en karaktär till psykolog poängterar, sen känns de som om den försöker säga nåt om att gamla tanter är dem ondaste och jävligaste satarna på denna jord men sin inåtvända moralklockan. Fast om Torgny bara använde budskapet som en maskerad för hans tuttar eller om tuttarna bara är en inramning av hans budskap vet jag inte men för mig är båda två minst lika viktiga.
 
”Växer brösten av knulla? nej då skulle jag haft jättebröst”
 
Filmen får 4 guldkameror av 5, För att de är en trevlig och enkel film som är behagliga att titta på, inte bara för alla dess glädje-porriga inslag och dess mysiga bakgrundsmelodi utan för den är fin/lärorik på sitt egna vis när den speglar sin lättare attityd gentemot samlevnad, för jag hade heller sätt en sån här film om ämnet än dom man fick se i skolan där torra läkare använde ord som penis å sånt, man blev ju ärrad för livet av dem. Skojar inte, dem var hemska.
 
 
 
Jonas Hansen
 

Frozen
2014-03-06

Den senaste Disney rullen är här, Frozen eller Frost och som de halv-äkta Disney fan jag är som sätt alla dem nämnvärda filmerna var de inget undantag att jag såg denna rulle vars handling cirkulerar kring systerskap, syskonkärlek och mindre bra föräldraskap.

 ”Kirsten bell som Anna(Rödtotten) och Idina Menzel som Elsa (Lite slampiga? Isblondinen till vänster) är båda asbra och funkar perfekt i sina röstroller”

 

Om handlingen, Prinssesan Anna och den snart blivande drottningen Elsa är syskon och bästisar. Men när dem leker som vildsintast råkar Elsa träffa Anna med en isblixt av nåt slag för hon är nån slags kraftfull ishäxa och Anna svimmar, i ren rädsla tar deras föräldrar henne till några stentroll som säger att allt är chilli-nöt, raderar(?) Annas minne och säger till föräldrarna att dem måste typ tygla Elsas krafter. Dem tar de lite väl bokstavligen talat och låser in henne i ett rum i typ 15 år och giver henne ingen kärlek eller nån form av mänsklig närhet (därav de mindre bra föräldraskapet, för om jag får inflika hade de väl vart bättre att inte låta henne skämmas så över sina krafter och bara älska henne för den hon är? Nu kommer hon ju tro att hon är värsta super-freaket. Men då hade vi ju inte fått en film och filmen hade inte kunnat få säga de på sina hyfsad 100 min) . Bla, bla, bla...

 ”En midsommar stång? Say what? Jo, de kan kanske ha att göra med att filmen är baserad på Snedronningen av H.C. Andersen från år 1845”

 

Iallafall så dör systrarnas föräldrarna(tears in haven...), Anna och Elsa blir ensam, men Elsa fortsätter låsa in sig på sitt rum. Men sedan blir Elsa några år senare fördärvad när alla får redan på hennes kraft under hennes kröning-till-drottning-fest så hon täcker hela landet i vinterland, folket lider och de är upp till Anna att snacka vett i Elsa. Thus the adventure begins.

 ”Annas kompanjoner under hennes quest är Snögubben Olaf som är en soft  naiv-drömmaren och Kristoff å hans Ren är även dem sköna lirare”

 

Ja, va kan jag säg, de är varmfylld film med glädje, en del action som kan ses av alla åldrar och de stora plusen är väl att den romantiska aspekten känns ganska mogen i denna samt så fokuserar den mer på hur viktigt bandet mellan syskon kan vara istället för att den såkallade flickan behöver en man i livet, vilket är ett lyft för Disney.

Minusen är väl att storyns grund är lite flummig men ändå stark och att den fina animerade världen dem målar upp känns lite tom, den är även ganska liten till yta så man tror sig kunna se den svarta kanten där allt tar slut och de finns inte jättemånga finurliga upplyftande bi-karaktärer som Disney är känt för. Men de gör inte jättemycket då man nu mer får en chans att mjukna upp istället för att ryckas med, förstår ni? Jaaa, filmen får 3.5 Guldkammror av 5, för de är din nåt som typiska Disney film, med bra musik, roliga/mysiga huvudkaraktärer, gulliga prinsessor och ett genomsyrande budskap som ger en skön flyktig stund i huvudet som ligger däruppe bland dem bästa av Dinsenys rullar och jag ser redan nu fram emot nästa Disney rulle.


 
 
 

Jonas Hansen

 

The Addiction
2014-02-19

 
En vampyr film av Abel Ferrara, mannen bakom kult klassikern "bad lieutenant" ifrån 1992.

En kvinna spelad av Lili Talyor som studerar mänsklighetens filosofiska natur blir biten av en vampyr och sedan blir hon en (“duh”) och vandrar sedan nätterna nedför gatorna i ett typisk 90 – talistisk svart-vit foto och snärjer offer samt lär upp folk (och oss) om att beroende är bra näring för själen samt att de är ett dubbeleggat svärd, att vi människor är renodlad ondska av natur och andra romantiska pessimistiska men ”omoraliskt” försåtliga argument – självfallet beroende på vem man är och vilken livssyn man innehaver. Såklart är denna Ferrara film fylld av religiösa anknytningar som jag inte än räknat ut om dem bara är för att spegla nån form av inbiten Amerikansk kultur eller om Ferrara bara tycker de är symboliskt passande.

 
I början skjuter hon upp blod likt en tvättäkta herionist, men går snabbt över till de kalassiska bett-i-halsen-sättet.

Anyway, personligen fann jag den tilltalande. Inte bara för att filmen tolkar en vampyr som knarkare och att musiken mest består av aggressiv 90-tals hip-hop komponerat med thugs som hänger runt och ser gangsteraktiga ut, utan mest allt för de ständiga dialogerna som tagna ur seriösa samtalsämnen mellan cyniska lärare då att studera och lära är nåt som jag bara börjat gilla och speciellt om de handlar om filosofiska åsikter för de ger liksom hjärna el, man vaknar till där uppe och man får en falsk/sanningsenlig/sann känsla av ett ”större” medvetande om varför vi människor tickar på som vi gör.

 
Walken gör en kort men minnesvärd Walken presentaion och påmminer oss om hur mkt man saknar honom i dagens filmer.
 
Filmen får starka 3.5/5 guldkameror, En mysig halv-skäckig nattfilm för den ensam introverta människan skulle man kunna säg och även fast jag gillade rullen högt faller den mkt på både gott och ont att den tar upp så många kända filosofer samt poeter man borde känna till för att förstå vad karaktärerna menar mer på djupet när dem går runt och namedroppar och deras sägningar. Några år inom studerande och jag kanske hajar bättre och därför då kan ge högre betyg eller lägre, men inte nu.
 
Jonas

Showgirls
2014-02-16

 Razzie-temat närmar sig sitt slut och innan Markus gör sin stora final så gör även jag en anknytning till temat.
 

Kort om handling: En tempramentsfull ambtionsdriven strippare/dansare vid namn Namoi som vill bli glassig brulesk dansare. Men allt är inte så glamoröst som de verkar och i hennes väg står Cristal Connors (Gina Gershon) showens drottning och som är en bitch utan dess like.

Rätt speciell rulle som inte har mer handling än skriven ovan, för filmen fokuserar mest på den här Namoi spelad av Elisabeth Berkley som dansar loss sexuellt på skumma ställen, i folks skrev och hugger på folk till höger och vänster som om hon led av aggresiv Borderline pyskos och att hon just då vill bli stjärna.

"Namoi har vaknat på fel sida, de händer oftare än man tror"

Filmen är även fylld av mäktiga Las Vegas shower som kostar multum och man blir verkligen sugen på att sitta med i publiken, men filmen visar inte bara detta, den visar också allt runt omkring, förberedelsen, den hårda men rättvisa tränarens sätt och den själviska attityden till att bli dansaren nummer ett, att stå i centrums strålkastarljus och var den som alla går hem och fantiserar (runkar) om/till.

"Yeah baby yeah!" Nej, skärpning! De är rätt fina shower av klass.

Rullen har även en fin ensambel av fina bi skådisar för att nämna två tränaren/mangern spelad av Alan Rachins (Darhmas hippie pappa från sitcomen "Dharma och Greg) och självklart den alltid grymma Kyle Machlanchan som jag inte riktigt vet vad han har för postion mer att han verkar styra showem, äger grejer och dejtar showens stjärnor.

"You got to get your nippels hard! Put some ice on it bitches!" Alan Racins är stenhård.

Paul Verhoeven "vann" två razzie priser för filmen Sämsta film och sämsta regisörrer, detta tog han emot med glädje för att han i Holland ansågs bara vara äcklig och pervers. Paul säger själv nu flera år senare att han inte hade nån anning om att filmen skulle bli som den blev men han är inte ledsen för de för även fast den failade hårt på biobiljetter har den kännat in feta cash på dvd försäljningar och annat likande.

"Delfin knullet, the one and only, höjdpunkterna av både Berkly och Kyles Karriär"

En over-the-top kult-klassiker där tits an´ asses avlöser varandra som svävar samman i rika miljöer där den som munhugger våldsammast respekteras. Denna är en personlig favorit av mina, filmen får en 4/5 guldkameror. För den är skön, häftig, egen och man får en good time och jag förövrigt tycker väldigt mycket om just Elsbebeth Berklys karaktär, hon är annorlunda och smått störd på ett obalanserat men trevligt sätt.

Jonas.

Spring Breakers
2014-01-30

 
 
 Av Harmony Korine.

Handlar om 4 färgsprakande lättklädda flickor som vill uppleva livet och det bästa vårlovet dem kan tänka sig, för att ha råd viger dem sig till rån och dem gillar de, detta är början på en karriär som gangsters. Så av nyvunna rikedommar åker dem på vårlov och i allt de extastska festandet hamnar dem bakom lås å bom och en viss ecentrisk gangster rappare spelad av (mkt duktig i detta fall) James Franco som kallar sig Alien löser ut dem och dem hänger med honom på gangsteräventyr laddat med droger, våld och spänning.

 

"Scenen alla minns, pratar och tänker på när de kommer till Spring Breakers"

Vad går den ut på? Ja i min analys är de än form av poetisk mtv-satir som försöker demonstrera hur de amerikanska samhällets media eventuellt förstört unga människors pyske och förvandlat dem till sexuellt befriade likgiltiga ligister endast ute efter livet delux på både gott och ont. När detta blir som mest tydligast är scenen i filmen då Alien och hans "systrar" sjunger britney spears "evrytime" och de klipps in romantiska våldsbilder ifrån när gänget stökar till nåt mindre kalas. Detta får en till att minnas vad MTV och kändiskapet som medföljde gjorde med Britny, för vi alla kommer väl ihåg hur hon rakade sitt huvud och började hugga sönder en bil med ett paraply?

"Maan! I am wacked out my mind and fucking shit up!"

Iallfall så har den en skön fiolosofisk pundarstämningen till sig och är väldigt drömsk som att alla i filmen befinnner sig i en värld som dem inte kan tro är riktigt utan dem ser på livet som ett slags flyktigt rusingivande tv-spel vilket gör sig till sken i en av dem sista scenerna.

Så för mig är denna filmen än självklarhet, den är verklig men ändå surrealistisk och spelar även på vår passion att vara större än oss själva och leva ut våra innersta drömmar oavsett hur mörka dem må vara samtidigt som den är fylld av tuttar, färger, elektronisk musik och knark och sånt uppskattar jag.

 "Ett par tuttar som skvalpar i en kaskad av alkohol i slow-motion komponerat med Skrillex, trevlig ide"

Filmen får 5/5 guldkameror antagligen för att jag faller så mycket för det ytliga som den av vissa bara anklagas för att vara. Men jag ser ändå nåt mer än all den fina yta av färger, substanser och festande lättklädda flickor som leker gangsters. Jag ser en själ och eftersom detta är lite av en speciell film som har varierande betydelse beroende på tittaren så kan jag inte säga vad själen är utan man får se och känna av själv då filmen slår mig som en film som kan variera ifrån att man hatar den till att man älskar den eller bara tycker den ligger nånstans i mitten.

Jonas.

Stalingrad
2014-01-17

 

Regisserad av:

Joseph Vilsmaier, 1993

Kort om handlingen.

Om ett gäng tyska soldater som är övertygade om att Stalingrad inte kommer bli nån match att inta men de visar sig bli tvärtom och en utav soldaterna agerar så pass oansvarigt att dem slutligen tilldelas straffbataljon ute i den kalla, frostiga ryska vinter och där bryts all deras mänskligheter ner till den primitivaste delen av dem att bara överleva.

Vad vill den säga?

Främst tror jag att den försöker säga att alla tyska soldater inte bara va odjur som endast kommer för att erövra och döda som en av soldaterna ironisk poängtera i en scen när en ryks unge fruktar dem. Utan att dem faktiskt är människor som vilka människor somhelts oavsett nation.

Vilket ta mig till nästa punkt där filmen visar dem som faktiskt var att frukta bland tyskarna och de var dem högre nazist officerarna då de ganska tydligt visar upp att dem är "onda" igenom hela filmen, för inte nog med att en nazist officer nekar en soldat en medalj bara för att han är lite slafsig vilket trycker på hela idologin av att en nazist är ren, rak och ståtligt framförd utan även att en av dem högre nazisterna även ser till så dem hamnar i straffbataljonen. Och när dem sedan träffar på samma nazist som nekade dem medaljen ute i den ryska vinter tvingar han soldaterna att avrätta civila ryssar för att maten inte räcker till och sedan när dem infiltrera nazist officeren tillhygge har han mat och dryck till en mindre arme vilket svin han var och så oskyldiga soldaterna är, dem är ju bara schackpjäser och nazist officerarna är spelarna. De tror jag är den främsta ändameningen med filmen.

 "Yeah mother fuckers! I’m a real Nazi bastard!"

Annars är filmen ganska slätstruken av sig till sin fördel för även fast vi matas med hemskheter efter hemskheter så bibehåller den sig likgiltig inför de vi ser, inget lämnar någon dramatisk efterföljding folk bara dör av ganska grafiskt och den kyliga stämningen blir kyligare, vilket nog är en annan ändamening med filmen. För i dåtidens överdrivna krigspatriotism (även en idag) som var att man skulle ut och slås för sitt land med stolthet och återvända som hjälten vilket också filmens gäng tror sig i början men så inser dem ganska snabbt i Stalingrad att krig är krig och de är inte så himla kul och man glömmer snabbt sina moraliska ståndpunkter, för de börjar helt plötsligt kännas viktigare att ha ett oskaddast psyke och alla lemmar kvar på kroppen, vilket gestalts i en scen där flera hundra tyska soldater jagar efter ett flygplan som ska skjutsa ut dem skadade. Alla vill bara ifrån Stalingrad de var ju bara ett kallt helvete där folk dör till höger och vänster. 

"Why won`t anyone rape me? I’m soft and white like all the other German virgins!"

Filmen får 4.5/5 guldkammror då den inte bara har en grym theme-song som ger känslan av att soldaterna piskas in i helvetet utan den är lite mer en bara en av dem bättre krigsfilmerna. Gillar med att den speglar de ifrån tyskarnas sida vilket är relativt ovanligt och så gillar jag tysk film för dem brukar ha en slätstruken inställning till film, ingen är direkt ond (utom en viss nazist officer), god eller nåt sånt utan dem mer bara är och ryssar framställs inte som "fienderna" bara för den billiga dramatikens skull utan dem är simpelt bara ryssarna. Miljöerna är också trovärdiga, jag köper att dem är i ett ner bombarderat Stalingrad lika mycket som jag köper att dem alla lider av frostskador i de ödselika vinterlandet. En rak, även tydlig krigsskildring som gör än delaktig genom att de är mer fokus på människan i sig istället för krigets moraliska/poltiska frågeställningar och trotts sina små historiska missar som att i pansarvagns scenen så var dem pansarvagnarna inte uppfunna än utan dem kom året senare så håller den sig stark, för vem bry sig? En pansarvagn är ändå en pansarvagn och de är en krigsmaskin som lemlästar folk oavsett modell.

"Oh my god! help me! I seem to have lost my only pair of good legs!"

Jonas