Familjefadern Neal Page är en väldigt cynisk herre. Han är påväg hem efter ett affärsmöte till Chicago för familjelunch på Thanksgiving. Men när han träffar den vänlige tjockisen Del så blir hans liv ett helvete. Del erbjuder att köra Neal, då hans flygplan blivit inställt. Motvilligt tackar Neal ja....och Del är inte direkt världens mest turförföljda dusch-rings-föräljare så livet blir ett helvete för dom båda. 

 

John Hughes är känd för sina ungdomsfilmer, men denna filmen har två vuxna i huvudrollen. Steve Martin, som jag lärt mig älska mer och mer. Och den tjocka och varma John Candy, som tyvärr gick bort för tidigt. Som vanligt i en Hughes-film så är musiken som topping på en tårta och jag har en sjukt bra stund genom filmens äventyr med hjälp av komiska klippningar och suveränt skådespel. 

 

Del står mest för all humor men det finns hjärta då han själv känner en sådan smärta över hur klumpig han är när han bara vill vara god. Det sticker till flera gånger i hjärtat att se detta. Som i Uncle Buck så slutar filmen ljuvt med en bitter freeze-frame på John Candy och hans varma och glädjande leende.

 

 

En riktig bamsekram till sin publik. Och den bjuder på en ung Kevin Bacon som tävlar om en taxi mot Steve Martin.