0

Uncharted 3: Drake's Deception

I förra spelet var fokuset på snöbelagda bergskedjor. Denna gången blir det sand. Mycket sand.
 
Drake och Sully klär sig som James Bond-kopior och hamnar i knipa i en vrålcool barfight när dom konfrontrerar en sliskig jävel, Talbot. Han vill ha Drakes ring, en ring som länge hängt runt hans hals. Drake ger honom ringen under vapenhot, men Drake lämnas för att dö. Bara det att ringen var en kopia! Nu måste Drake och Sully överleva tillräckligt länge för att veta varför Talbot ville ha ringen. Och varför personen han jobbar för, en kvinna både Sully och Drake känner från deras förlutna, vill ha ringen!
 
 
Nathan Drake får i detta spelet återigen undersöka sin förfäders hemlighet. Något som han gjorde i första spelet. Men denna gången gäller det ringen som tillhörde Francis Drake och myten om sandens Atlantis. Mysteriet är coolt, miljön är cool. Tempot är...sådär. Det är mycket konstigt i flashbacks till hur Sully och Drake träffades när Drake var tonåring. Det enda jag gillar med dessa ögonblick är hur vi först springer på kvinnan som är spelets fiende: Marlow. Hon är, enligt mig, den bästa fienden. Inte ofta en medelålders kvinna kan bli en sån bitch i TV-spel. Vi får även en häftig brittisk jävel, Charlie Cutter, som vi skaffar bekantskap med. Samt de andra hjältarna från tidigare spel.
 
 
Överlag är spelet stabilt. Inget som är så minnesvärt efter 2an, förutom vissa element som påminner om filmiskt berättande i form av story och utveckling. Men överlag är det ganska tråkigt efter förra spelets explosiva handlingar. Dessutom gör man samma misstag som innan: att man visar upp ett episkt landskap i sista miljön vi får besöka. Men vi är bara i staden i ca en kvart och får inte chansen att uppleva det till fullo.
 
3 av 5 guldkameror.
 
Robin