Det börjar tungt i början av Uncharted 2. Som en skadad Nathan Drake måste du klättra uppför ett hängande tåg på en klippsavsatts, för att sedan få flashbacks till vad som hänt. Nathan fick ett jobb tillsammans med en tjuv att ta ett objekt från ett museum. Men det gick åt helvete och hans tjuvkollega förådde honom! Nu måste Nathan slå sig samman med Sully och en ny kollega, Cloe. Jobbet är att stoppa en ond krigsförbrytare, Zoran, från att hitta Shambala, ungdommens källa! Men vågar vi lita på den udda Cloe?

 

Fyfan vilket gameplay! Allt börjar med smygjobbet i museet. Och eskalerar därefter med jakter, pistoldueller och skuttande från hustak. När jag jagades av en stor bil genom en krigshärjad stad trodde jag att det inte kunde bli bättre. Detta var ju innan helikoptern jagade mig över tak och husbyggnader. Precis innan jag hittar ett tempel dolt under stadens hjärta som får nästan alla Tomb Raiders hemligheter att blekna. Det kan ju inte bli bättre?

 

Jo, Himalaya! De magnifika bergen med dess snötäckta massiva områden, en oväntad allians med en trevlig prick som hjälper en genom ytterligare ett tempel, denna gången täckt av snö och is. Med kugghjul som hänger som avancerade mekanismer. Bara för att jagas av en tankbil genom en småstadsby! 

 

Hands down, en upplevelse bortom något jag spelat förr. Tillsammans med det mer mjuka tempot i Shenmue 2, eller de hjärtklappande smygjobben i Metal Gear Solid: Snake Eater. Eller nummer ett: den dimmiga skräcken i Silent Hill. Uncharted 2 är ett av mina nya favoritspel. Jag tycker däremot att pusslen kunde varit steget bättre.