Jag är lite mer på gaming-humör denna veckan, så det bli en spel-recension till X-Box 360. Hela 4 skivor, som ett äkta Legend of the Dragoon. Hur långt kom jag? Asså...RPG-rollspel älskar jag...men jag klarar aldrig av dom! Tredje skivan vill jag minnas.

 

Kaim har levt i över 1000 år. Hans oförmåga att dö gör att han har sett en hel del. Men en människa ha tenderas att glömma efter så många år. Hela hans omvärld badar i en blandning mellan magi och teknik. Men hur länge kan balansen hålla ihop? Inte länge alls. Redan i spelets intro slåss två supermakter mot varandra, innan en metorit förstör allt...förutom Kaim, då. det är detta som blir början på en lång resa mot en fiende som planerar att sätta ett helt imperium åt helvete!

 

Okej, min vaga beskriving av spelets story är...vag. Men jag minns att spelet hade ideér om politik, insider-jobb, nån gigantisk pelare som strömmade energi. Och en massa, massa, alltför många encounters. För jag hatar när man vandrar runt på en mysig strand i någon sekund, bara för att tvingas in i frustrerade fights mot onödiga fiender. DÄR har vi mitt största problem med Lost Odyssey. 

 

Alla karaktärer har sjukt bra drama och det finns en scen SPOILER! där Kaim träffar en döende kvinna och hennes två barn. Det visar sig att kvinnan är Kaims dotter....och barnen är, ja, hans barnbarn! En av de mest emotionella scener jag sett i TV-spel. 

 

Det är riktigt snygga miljöer, men tyvärr är spelets problem med frustrerande fighter, alltför jobbigt för mig att ta mig genom till slutet.