I Baltimores förort bor familjen Sutphin, en idyllisk familj med 2 barn där dottern, Misty är pojktokig och sonen Chip är skräckfilms fanatiker som extraknäcker i en hyrfilmsbutik medans mamma Beverly är hemmafru och en jäkligt bra en, men strikt, till och med tugummi är bannlyst i hemmet. Men Idyllen är lite rubbad då en granne vid namn Dottie Hinkle får obscena telefonsamtal (som visar sig vara från Beverly hon själv i en rolig tvist, annledningen är ännu dummare) och barnen misslyckas i skolan men det är givetvist inte Beverlys små änglars fel, nej det är ju såklart rektorns fel så Bev gör det bästa hon kan.....genom att meja ner honom med sin bil. Läraren dör och Chip tycker det är coolt men olyckan har ett vittne, en tjock pundare.

Dagen därpå hittar Bev sin dotter gråtandes i köket då killen hon suktat efter ett tag struntar i att plocka upp henne för en dejt medans Bev planerar att mörda grannen då hon inte återvinner medans hon avsiktligt avslöjar sin hemliga identitet som telefon terroristen till Dottie Hinkel hon själv och slår sönder en annan grannes prydnadsägg som Dottie får skulden för, Bev tar då med sig grannen till den lokala loppmarknaden där hon ser sin dotters dejt med en annan kvinna! Det enda vettiga? Slå ihjäl han. Snart börjar dock idyllen krossas då alla bevis på morden pekar mot Bev och även hennes familj håller koll på henne och hennes udda beteende och att hon nu fått ett mentalt sammanbrott men i en udda tvist visar det sig att hon....är skyldig men när det tar till rätten, det är då det verkliga knasigheterna börjar!

Fan teori dags, John Waters har nästan jämt varit öppen med att som ung älskade han välgjorda och inte såvälgjorda skräckfilmer, i alla dess slag...som sonen i den här filmen, om man känner till Waters kan man dra vissa parareller till sonen i filmen så, är detta en filmatisering av en sjuk fantasi om att Waters drömde att hans egna mamma skulle haft ett par lik i sin garderob? Visst denna teori låter som jag sket ut nyss (jag satt dock på dass när jag klura ut den) men med Waters låter det inte HELT påfluget iallafall. Serial Mum, en rätt tam och stadgad film....i Waters anda och innehåller än en gång de återstående Dreamlanders som ...ahhhh....Mink Stole, nu lite äldre men endå fantastisk. Vi får ett kärt återseende av Ricki Lake i en av hans filmer efter hon blev en stjärna i hans Hairspray och även Matthew Lillard som spelade Shaggy i Scooby Doo filmerna och en av mördarna i Scream spelar Chip,  Kathleen Turners karaktärs son i sin allra första roll.  Kathreen Turner är som klippt och klistrad för rollen som förorts mamma och matriark i en rolig parodi av den amerikanska förortsidyllen, nästan varje scen passar på ett vykort från 50-talet. Jag älskar denna film fan, eller ja, första delen då allt blir en rättegångsdrama är bra men mindre bra än skräckfilms delen men filmens många skämt träffar mer än de missar och det är synd att filmen inte är ihågkommen som en mer klassisk komedi, Beverly Sutpin är en så galen karaktär. I en scen hyllar Watrs en av sina idoler, den framlidna Hershell Gordon Lewis genom att visa Blood Feast. Serial Mom får 4/5 Guldkameror, skräckfans och fans av mörka komedier har hittat en underskattad pärla i denna film, visst alla lär inte gilla den men jag slår vad om att chansen är större att du gör det än att du inte gillar den om mörk komedi och skräck är din grej.
Markus