George Lazenby gjorde bara en Bond-film. För sin tid var det en av de längsta, på 2 timmar och 20 minuter, men även beräknat en flopp, vilket gjorde att han aldrig kom tillbaka till rollen som Bond.

 

 

James Bond letar efter terroristerna Spectre och en av hans ledtrådar leder till en vacker kvinna, Tracy. Bond räddar henne från att ta självmord och hon flyr platsen. Så vår agent jagar fatt på henne, men tvingas ställa in uppdraget, då MI6 tycker att hans jobb mot Spectre tagit för lång tid. Därför hoppar han av från Hennes Majestäts Hemliga Tjänst! Så Bond beger sig till Tracys far, gangstern Draco, som vill hjälpa Bond att hitta Spectre...om han väljer att gifta sig med Tracy! Bonds resa för honom vidare till en lyxig anstallt i Schwiez. En fastighet som sysslar med allergiforskning...och som den stora fulingen Blofield styr över!

 

 

Filmen är osammanhängande i klippning och story. I en scen kan Bond slåss mot en skurk på en strand. I nästa scen står dom och slåss i havet! Men den snabba, ryckiga klippningen känns uppryckande i en ganska långsam film. Storyn är vansinnig. Att Draco vill att Bond ska gifta sig med Tracy. Att Tracy är självmordsbenägen. Och sen har vi Bonds uppdrag i Schwiez?! Ser vi på en Bond-film eller en såpopera?!

 

Lazenby är charmig som vår älskvärda agent och jag tycker han gör en sjukt bra prestation som 007. Musiken är bara instrumental, denna gången av John Berry. Många säger att det är en av de bästa...fast let's face it! Alla Bond-låtar har charm, förutom Spectre, filmen med Craig. Sen har vi låten "We have all the time in the world", av Louis Armstrong, som glöder av känslor. På tal om känslor...denna filmen är känd för dess överaskande slut. Det driver vidare Bonds karaktär i hela serien och ändrar vår syn på hans personlighet.

 

"This never happened to the other fella."

 

Allt som allt? Det är en skön film! Tempot är tråkigt, men filmen är händelsefylld utanför tonvis med action. Och vi får en spännande final som faktiskt väger upp det lugnare tempot.