Känd för sitt soundtrack av Garfunkel och Simon (i felvänd ordning) så kommer här en recension på en film jag borde sett för länge sedan. Gärna efter gymnasiet.

 

 

Ben är en ensam och ung man som tagit stundenten. Har har alltid lyssnat på far och mor och är en ordentlig pojke med sikte på att vidareutbilda sig. Men är det verkligen det han vill? Vad vill han egentligen efter gymnasiet? När Ben träffar familjens gäst, Mrs Robinson börjar hon förföra honom. Och trots att åldern inte stämmer så blir han förförd av "den förbjudna kärleken". Samtidigt ställer han sig frågan om vad som är viktigt i hans liv och saker kompliceras när han träffar Mrs Robinsons dotter, Elaine.

 

De första tio minutrarna visar hur han gömmer sig på sitt rum i alla ensamhet medans familjens vänner besöker. Detta kan jag känna igen mig vid då jag ville helst av allt kunna vara ensam efter gymnasiet. Själv gick jag igenom en sömnig period där hjärnan tänkte på framtiden i ca ett år. Så mycket att jag inte kunde leva i nuet.

 

Mandomsprovet är kungen av coming-to-age. Redan 20 år innan John Hughes blev ett stort namn inom genren. Fast Hughes fick aldrig samma storhet som Mandomsprovet. Faktum är att Ben kan vara en av de mest intressanta roller jag sett och Dustin Hoffman är enastående. Ben är nervös, orolig, ovetandes och ensam i sitt val. Precis som jag var efter min utbildning. Blanda detta med en massa dömmande blickar från alla vuxna som försöker dra i honom som en docka så har vi ett intressant och introvert mysterium i psykologi.

 

Slutet är oftast misstolkat, men om man ser på skådespelarnas miner så är det kanske inte så fint som man kunnat hoppas på. Och det ställer frågan: blir vi någonsin vuxna?