En av 80-talets mest 80-taligaste komedier måste vara Ferris Bueller's Day Off.

 

Ferris Bueller vill inte gå till skolan och beslutar sig att fejka sig sjuk. Hans föräldrar äter upp hans lögner, och Ferris är ledig resten av dagen. Vad vill Ferris hitta på? Jo, han ringer till sin kompis Cameron, som faktiskt är sjuk och tvingar honom att hänga med Ferris. Dessutom måste dom få Ferris brud att komma ut ur skolan, så Ferris drar en stor lögn om att hennes farmor är död. Rektor Edward köper dock inte lögnen och försöker göra allt för att stoppa Ferris. Men att stoppa Ferris är som att stoppa en kula. Det kommer göra ont!

 

Ferris Bueller är en sjukt rolig film! Den berättar om hur tråkiga lärare kan vara, hur puckade alla vuxna är och hur Ferris lyckas undkomma all trubbel tack vare mycket tur och bra tajming. Precis som andra filmer av John Hughes bryter denna konstant mot fourth wall där Ferris talar direkt till tittaren om sina regler och lär oss mer om livet än de flesta skolklasser skulle göra. "Life moves pretty fast. If you don't stop and look around once in a while, you could miss it."

 

Som avslutning på denna recension vill jag nämna en lustig sak. Inte Charley Sheens cameo. Utan karaktären Cameron. Han är precis som jag! En ärlig person som har svårt att koppla av och vill visa mitt yttersta hela tiden. Mår dåligt av att skolka och dra lögner. Trots detta är Cameron sjukt komisk att hänga med, när man kommit över hans trista barriär.

 

Filmen får 4 av 5 guldkameror. En av de bästa coming to age filmer jag sett.