När Markus tvingade mig att se Studentfesten blev jag orolig. Efter fem minuter kände jag ett glödande hat av allt "swishande" ljud och bilder som byts mot varandra som en uppenbar Baksmällan-kopia. Ej sett Baksmällan, men ni fattar säkert ändå.

Rasmus är en tråkig gitarrlärare som blivit kär i sin elev, Klara. Allt verkar frid och fröjd tills hon sparkar honom. Eller gör slut, same shit. Varför? Jo, det visar sig snart att hor-Klara hade en pojkvän, Zacke. Fucking ASS-WHORE! Men Rasmus vet inte hur han ska tolka sina känslor så när hans sköna polare Ian drar till med iden om att festa med studenter drar han med Rasmus på ett äventyr med deras polare Frans. Självklart blir deras roadtrip till olika fester händelsefylld och roande, samt att de träffar Klara igen.

Filmen blir faktiskt bättre trots det hemska introt. Och jag börjar tycka om vad jag ser. Det finns engagemang, energi och karaktärer jag tycker om. Visst, Rasmus är lika tråkig som bingolotto, men Ian är lätt att tycka om. Och deras överklass-polare Frans, som älskar att smaka viner och planera konstiga utflykter är en fröjd att se. Kjell Bergkvist som polis är lite sådär, då han mest bara är med i filmen som sig själv.

Men det finns något där i filmens kärna, med budskapet om att både växa upp och behålla balansen i sin ungdom, som jag verkligen uppskattar. Själv var studentfesten bara irriterande ljud för en ung och dum Robin och tiden efteråt var minst sagt prövande med att komma in i vuxenlivet. Så för mig ser jag filmen som lite sorgsen också.

 

3 av 5 guldkameror. En film jag faktiskt kan tänka mig se om.