Det börjar inte bra alls när namnet Alan Smithee dyker upp som regi. Seriöst, regissören har använt namnet som är synonymt med att hata sitt egna projekt och inte vilja ta del av det. 

Chris är en rocker som blir kickad av sitt band. På jakt efter nya spelningar och vägar in i branschen, så får han höra om musikproducenten Colin som letar nya rekryter. Chris och hans flickvän ska testa lyckan. Men Chris farmor som är en kombination av ultra-religiös, fasansfullt skådespel samt rånare (?) får onda visioner. Hon försöker förklara för Chris som vägrar lyssna, vilket leder till att både Chris och hans tjej kan ha hamnat i fara.

Varför passar Raging Angels in på detta temat av missfits och outsiders? Jävligt bra fråga. Jag känner mig i allafall som att jag kollar på en cirkus av idioter. Samtliga karaktärer är skit, förutom ett medium som är lite halvt komisk. Men hon lyckas inte lyfta ett finger för att rädda denna soppan till film. De extremt dåliga dataeffekter kommer till sin punkt i filmen horribla final då en djävul och en ängel slåss i himlavalvet, dataanimerat, såklart...DÅLIGT dataaminerat.

 

Dock så kan filmen få lite cred för att den har några innovativa vinklar och halvt snyggt foto. Blanda det med b-rock musik som är så b så att man knappt hör vad som sjungs. Att man drar paralleller till rock n' roll musiken som ansågs vara djävulens musik är rätt intressant. Däremot tror jag inte att Alexander Bard vill erkänna att Army of Lovers faktiskt är involverad i filmens musik. Men dom står med på eftertexterna i alla fall.

Innan ni frågar...ja...jag vet inte varför jag såg hela skiten. Men det är en härligt äcklig skit. En sån som kletar av sig överallt, ni vet. En sån som nästan pulserar och andas.