Carrie, Samantha och vad resten av gänget än heter är tillbaka. Det hela börjar med ett bröllop som varar typ 40 minuter. Ganska fint ändå. Bröllopet är vackert, vi introduceras till karaktärerna och det hela ser fint ut, förutom att paret som gifter sig är homosexuella så en drös med överdrivna skämt om bögar slängs ur varenda käft under bröllopet. Sedan sker lite drama då Carrie och hennes man har tappat glöden och försöker hitta den igen. Sedan drar gänget till Saudi Arabien och ser sig omkring i ett vackert hotell.

Jag kan faktiskt inte beskriva filmen bättre. Likt Mad Max Beyond the Thunderdome har man slängt in väldigt olika historier i en enda film vilket gör att det blir svårt att veta vad filmens stora dilemma är. Sex and The City 2 är som tre avsnitt som slängs ihop till en enda film, och en film ska inte vara som ett kollektiv av kortare avsnitt. En film måste vara sammanhängande på något sätt. Här har man missat detta fullkomligt.

 

Dock är Sex and The Shitty 2 inte helt värdelös. Giftemålet är ganska fint och vackert. Skämtet om en Nanny med gigantiska pattar fungerar rätt bra och en av karkatärerna har blivit en sönderstressad morsa, vilket inte dämpar ångesten direkt. Musiken är också skön ibland, särskilt den mer äventyrliga stilen från Suadi-Arabien.

Men att se tjejerna bryta alla sorters regler i Saudi-Arabien som mycket väl kunnat leda till att dom kan stenas till döds, eller se deras obehagligt ytliga beteenden är något bland det hemskaste som finns. Vill kvinnor framstå som ytliga och överdrivna? I samma värld som vissa kämpar för att stå emot kvinnoförtryck, som Emma Watson eller Kathryn Bigallow. Nej, Sex and The City 2 är förnedrande som satan. Ettan var dålig på många sätt, det minns jag starkt. Men här har ytligheten nått en helt ny gräns.

1 av 5 guldkameror, för den har fina miljöer och har några få, bra ögonblick.

 

Att se Lisa Minelli sjunga All The Single Ladies är faktiskt något bland det hemskaste jag sett i år på film.