0

Mara

När Jenny var en liten tös så dödade hennes sjuka moder Jennys pappa. Nu, flera år senare, återberättar Jenny för en polis om händelserna som hände i huset där hon växte upp. Hon återberättar, i klassisk H.P Lovecraft-stil, berättelsen om hur hon och hennes vänner åker till Jennys barndomshem för att Jenny ska komma över sin mammas brutala dåd. Självklart blir det en liten fest också. Men är dom ensamma?
Mara är ingen lång film, vilket den inte behöver vara heller.
Det är rätt skamligt att en bra svensk film måste vara extremt lågbudget för att lyckas. Mara har ingen stor budget alls. Fan, storyn är ju rakare än en bruten tennisarm. Men Mara lyckas fånga en skön stil. Och stämning kan skapa en spännande film.
Gäspar hon eller skriker hon?
Filmen klipper mellan handlingen och Jennys diskutioner med en polis. Dessa diskutioner är mysiga, då rummet är becksvart, och ljuset är inställt på karaktärerna runt ett bord. Det fångar en teater-stämning. Hela filmen har ett spännande foto som fungerar och jag ville nästan se lite mer surrealism som kan återspela Jennys ångest.
-VILL DU KNULLA, BABY!? - Du behöver inte skrika. - MEN MICKEN ÄR JU ASLÅNGT BORT!
Mara är en långsam film med ett bra skådespel från Angelica Jansson, känd modell från bland annat Playboy. Det uddare skådespelet är en av Jennys vänner som nästan vrålar ut sin dialog. Men man hör i alla fall vad han säger, tillskillnad från de flesta andra. Ljudet i svensk film är aldrig mycket att ha. Därför ser jag alla svenska filmer med text. Festen som vännerna slängt ihop är skittråkig. Det känns att ingen vill vara där, vilket är rätt komiskt. att fånga en fest på film lyckas nästan aldrig, då alla gör uppenbara fejk-skratt.
 
3 av 5 guldkameror.
 
Robin