Eftersom Markus dator är på lagning (påminner allmänheten om att undvika att ha Kung-Fu tävlingar

bland ömtålig teknik), så får vi har lite semester från odågan! Så av nostalgiska anledningar kände jag ett

behov av att återbesöka Watchmen, som jag inte sett på länge. Senaste gången var under gymnasiet.

1980-talet. Ryssarna har kärnvapen. Kriget är nära. Rysligt nära. Och inga hjältar kan rädda oss.

Filmen börjar med att den åldrade superhjälten Comedian dödas brutalt av en okänd fiende i sin egna

lägenhet. Begravning hålls och samtliga av superhjälte gruppen Watchmens före detta hjältar tänker

tillbaka på deras stunder med den sinnesrubbade Comedian. Den enda som fortfarande agerar hjälte,

den brutala Rorschach, misstänker att alla hjältar är i fara. Men eftersom alla andra verkar njuta av deras

tillvaro som vanliga dödliga, tvingas Rorschach själv undersöka fallet. Samtidigt tickar dödsklockan till

midnatt, en symbol för det överläggande hotet om eventuell kärnvapenkatastrof.

Precis som serietidningen så är filmen oerhört detaljrik. Redan i filmens förtexter får vi se en väldigt djup

dykning in i universumet och konsekvenserna av superhjältar och superskurkar. Detta är en av vår moderna

tids mest omtalade och snyggaste intro-scener någonsin. Musikvalet är väldigt skönt genom hela filmen.

På ett poetiskt sätt talar den om den politiska oro som filmen håller.

 

Redan nu kan jag påstå att jag har läst serien. Och Wactchmen är lik serien. För lik! De flesta scenerna

imiterar direkt ur den grafiska novellen, även dialog-mässigt. Detta faller lite svagt för mig, då det visar

att den grafiska novellen kanske inte ens behövde en film. Varför gör man då en film av ett sådant

material? Många scener är onödiga. Som sex-sekvenser som leder till erotiska drömmar. Visste ger det

filmen en udd, men återigen berättas det PRECIS som i novellen. Det blir för stiligt. Zach Snyder ser även till

att i vanlig ordning proppa filmen full med slow-motion så ofta att filmen bli längre.

Karaktärerna är rysligt välgjorda och fångar novellens känsla av ångest inför den eventuella döden.

Det politiska sambanden är väldigt välgjorda. Tyvärr tappar filmen mot finalen och känns lika överdrivna

som den dataanimerade sabeltandade tiger som Ozymandias har som husdjur.

 

Watchmen är rysligt bra. Det finns ingen ångest i att säga detta. Men de negativa delarna förvandlar

filmen till ett sömnpiller ibland. Trots detta håller den sig än idag och kommer fortfarande ge intressanta

diskussioner. Men Marvel är fortfarande bättre än DC!