I Busklandet I Afrikas djupaste och lurvigaste djungler är det djungelns lag som gäller och i en grott finns ett luftskepp. Skeppet ägs av den flintskalliga härskarinnan Bazonga. Hon ska erövra hela världen men det vill hon inte göra om hon är flintskallig. Hennes närmaste män Charles (siamesiska tvillingar) rådgivare henne att göra en hårtransplation så de kollar igenom en hel hög av kvinnliga frisyter men ingen duger tills hon hittar June, Djungelbiffens flickvän. Charles får i uppgift att sätta Junes hår på Bazongas huvud inom 24 timmar.  Medans Bazunga skickar ut sina penis formade soldater för att hämta Junes huvud underpresterar Shame i sängen vilket gör June så arg att hon slänger ut honom ur deras träkåta. Djungelbiffen går för att hitta ett bra ställe att sova på men morgonen därpå slår Bazongas snoppsoldater till och Djungelbiffen kommer till undsättning men hinner inte helt fram. Tillsammans med sin trogna vapendragare Flicka, en Schimpans som ständigt runkar och hånar Djungelbiffens lille schlong ger sig Djungelbiffen ut för att rädda sin maka men missar att precis över honom kraschar ett plan med en utforskare och hans brutala hejdukar i jakt efter den berömda apmannen som blivit en myt hemma i staterna. Jakten på djungelbiffen blir kort då han bokstavligen ramlar rätt ner i deras famn.  Expeditionens ledare blir förrådd och hans hejdukar knuffar honom rätt in i munnen på ett osett monster och kidnappar Djungelbiffen för egen vinning. Efter ett par nya karaktärer som endast tog upp onödig tid hamnar Djungelbiffen utanför Bazongas grotta, nu är det dags för strid men tiden är knapp för det är inte bara Junes hårs framtid utan även världens.

Ibland är animationen värre än en Dingo Pictures film men de överanvänder inte olika animations ialla fall. Penis soldaterna är bland det mest absurda skurkar som setts inom animation och scenen med den runkande apan tar nog priset för saker jag inte förväntade mig att se i år. I en scen ser vi hur Tintin (utav alla jävla figurer) står och predikar för stereotypiskt rasistiska afrikanska urinvånare om gud och slår till och med ner en av dem med ett kors. Vissa skämt funkar verkligen, andra faller platta och blir utdragna bortom nödvändighet. Ungefär i mitten introduceras en karaktär, Craig, som konstant babblar, nej seriöst han babblar bokstavligt talat none stop i över 10 minuter och efter endast en var jag så jävla trött på denna karaktär och bad om att han inte skulle vara med länge. I sitt fulla tillstånd hoppar han av sin flygande hängmatta mot sin död och lättjan var stor. Det är många sånna karaktärer, som bara kommer och går/blir dödade utan att riktigt ha bidragit till historien utan endast funkar som ett hinder eller för honom lite längre närmare sitt mål än han tidigare var. De rasistiska stereotyp karaktärerna kan vara rätt stötande och snoppsoldaterna har en och annan överraskning att bjuda på, utöver det finns det inget riktigt minnesvärt om Shame of the Djungle, som för övrigt får 2.5/5 Guldkameror. Inte dålig men inget som är så bra att man måste rekommendera den till vänner som Fritz The Cat eller Down and Dirty Duck.