Innan Jaws! Innan Pirahna! Innan alla orm filmer/krokodil filmer eller björnfilmer fanns där endast…Willard.

Stackars Willard har det inte lätt, han är en olycksfågel vars chefer är stränga och kör med honom, hans enda vän är hans mamma som han bor tillsammans med i ett gigantiskt hus. På hans födelsedag visar det sig att han inte har några vänner alls då hans mor endast bjudit hennes vänner till en överraskningsfest. I skam går Willard ut och deppar och kastar tårtbitar till en råtta han hittar. När Willard deppat klart går hans mamma berserk på han eftersom han bara stack från festen och byter snabbt ämne till att Willard måste ta hand om huset då det springer runt massa råttor på gården och huset i sig håller på att falla ihop. Då Willard suger på sitt jobb och hotas att få sparken och hade det inte varit att Willards chef är skyldig hans mamma en tjänst hade han fått sparken för länge sen. Det enda sällskap han känner sig säker med är råttorna i gården som han snabbt skapar en relation med efter han räddat dem från att drunkna (trots att råttor är duktiga simmare). Hemma grälar han endast med sin mor och på jobbet får han en assistent vid namn Joan som ska hjälpa honom som en sista chans. En dag träffar han en vit råtta medans han leker med sina nya vänner i trädgården, han fattar snabbt tycke för den vita råttan han kallar för Socrates och sedan en gigantisk svart råtta han börjar kalla för Ben.

Efter Willards chef nekat honom en lönehöjning släpper Willard loss ett par av hans råttor på chefens kalas bestående av massa fint folk och festen förvandlas till kaos och chefen görs till åtlöje. Dagen efteråt får Willard veta att hans mor dött medans han var på jobbet och har nu stora skulder till banken. Willard flyttar alla sina råttor ner i källaren men hans favorit Socrates får bo på övervåningen men Ben försöker ta sig upp i rang. Willard och Joan börjar bli betuttade men Socrates är inte redo för konkurrans, Ben är inte heller så glad att Willard har en ny ögonsten men han är beredd på att ta dödliga åtgärder för att bli Willards favorit ting.

En kul grej man kan göra är att jämföra Willard med remaken den fick 2003, medans 1971s Willard är en lugn blond kille som ser helt normal ut så är 2003s version, spelad av Crispin Glover en lång mystisk typ vars hemliga agenda man kan se från andra sidan jorden. Willard 2003 är mer action i och liknar mer en Platinums Dune film medans Willard 1971 ibland ser ut som en tv produktion pga sin låga kvalité. Willard är rätt seg, gillar man råttor är scenerna då huvudkaraktären gullar med dem gulliga men är du rädd för råttor är det troligen småäckligt. Chefen spelad av Ernest Borgnine var faktiskt bättre när han spelades av R. Lee Ermey i remaken. Musiken är mycket fin, det är mest fiol musik (ovanligt i en skräckis). Willards grannar som retar gallfeber på honom är nog bland de bästa film grannar jag någonsin, de är så trevliga och bjuder så mycket och förväntar sig så lite i åtgärd, men Willard beter sig som ett svin mot dem… Vi får inte så mycket om Willards mamma, hennes enda anledning att vara med i filmen från första början verkar vara endast så att hon kan dö och vara en av byggstenarna till att Willard flippar sketan i slutet.  Willard är en lugn och fin skräckis som inte följer skräckregler eller har jumpscares, den har tråkiga stunder och den har bra stunder. 2.5/5 guldkameror är den nog värd ialla fall. Men för att vara rättvis, den sista kvarten är jävligt spännande, synd att inte hela filmen är så underhållande. Willard fick en uppföljare som endast handlade om Ben, där han möter en ung pojke som inte har några vänner ….filmen ser förjävlig ut och verkar vara mycket mer barnvänlig. Den är dock känd för att Michael Jackson gjorde soundtracket till filmen med låten som heter…Ben…yepp och dessutom heter albumet Ben med. Jag lär inte ta Ben detta år men jag har något mycket bättre i min ärm.