0

Dark Blue

Min förkärlek till Kurt Russell behöver nog inte förklaras. Hans ledande gestaltning i The Thing,
hans cyniska anti-hjälte i Flykten Från New York och hans klantiga samt kaxiga truckchaffis
i Big Trouble in Litte China. I löve the guy! Men att se honom som en instabil, rasistisk polis i en
våldsam miljö lät som en relativt ny erfarenhet.
Den tuffe och korrupta snuten Eldon Perry lär upp sin medhjälpare, Bobby, hur saker går till
på gatan. Detta innebär att man får ibland blunda för vissa saker, lägga till bevis som inte finns
och vara tuffare än det flesta på att göra detta jobbet. Något vice polischef Holland inte uppskattar.
Men när Van Meter, en rasistisk höjdare inom poliskåren, ber Eldon att avsluta ett brottsfall utan
att de som är ansvariga ska behöva åka i finkan., så vänds saker och blir komplicerade.
Varje skådespelare gör ett fint jobb. Scott Speedman som den nya rekryten Bobby, vet fortfarande
inte hur han ska reagera över all korruption. Brendan Gleeson är fenomenal som Van Meter och poserar
ett högt ovanstående hot som ingen kan skada. Men att se Kurt Russell spela ett sådant vrak som Perry
känslomässigt sätt är, blir en fröjd! I filmens intro vaggar han av och an, fast i sina egna tankar i en
gammal lägenhet. Men det är inte Russell som gör det. Det är Eldon Perry, inte en skådespelare som
medverkar i filmen.
Dark Blue är en enkel film att hänga med i, och när det blir uppror på gatorna så höjs filmens standard
till vad som skulle kunna bli en fyra. Trots detta blir det inte mer än vad den förtjänar. Anledningen är
att filmen som helhet är relativt lättglömd. Men under sin stund så är den jädrigt spännande.
 
3 av 5 guldkameror.
 
Robin Andersson