Denna drama/biografi/komedi kom som en överraskning för er kära, skeptiska recensent.

När jag påbörjade filmen trodde jag att den skulle vara en klyschig historia med romantiska

inslag och sliskiga rövkyssande sekvenser som alla brudar skulle säga "awww" åt. Kort sagt,

ren skit! Men ack, så fel man kan ha!

 

Big Mike växte upp i ett slumområde med en knarkpåverkad mamma. När han blir utslängd

hos sin nuvarande vän, tvingas han bo på gatan. Av en slump råkar han träffa den orädda

S.J, en pojke som börjar snacka lite med honom. S.Js mamma, Leigh Ann, beslutar sig att

bjuda in den harmlösa Big Mike att sova på deras soffa. Detta är påbörjan på en fin historia

som låter helt otrolig.

Baserad på verkliga händelser, så får vi se den storvuxna och blyga 18-åringen bilda sin vänskap

med sin nya familj och hans väg in i sportens värld. Ni som kan amerikansk fotboll vet säkert vem

Michael Oher är, men jag har aldrig hört talats om honom. Som jag redan sagt var det en slump att jag

ens gav filmen en ärlig chans. Men det var en chans som jag är lycklig att jag tog. Det är en fin,

smått humoristisk saga, med några fina ögonblick och mycket hjärta. Ibland är den däremot

äckligt klyschig. Ett exempel är när Leigh säger till sina väninnor att hon inte ändrade Michaels

liv, utan han ändrade hennes. Detta gav mig en obehaglig bi-smak i käften pågrund av leveransen av

repliken.

Hela assemblern gör ett väldigt fint jobb. Regissören sitter i säkra händer med sitt val av medarbetare.

Allt från den attraktiva Lily Collins (Priest och The Immortal Instruments) till Ray McKinnon

(Oh, Brother Where Art Thou? och Mud). Men de som gör showen är Sandra Bullock som Leigh Ann och

självklart Quinton Aaron som borde vunnit Oscar för sin prestation som Mike.

Men statyetten gick till Sandra Bullock, så det är inte helt fel!

Resultatet blir en stabil 3 av 5 guldkameror.