Dags för lite asiatisk surrealism/arthouse/animerad film. För bakom det sockergulliga och överflödiga finns det en form av terror. Dags att sväva iväg till Spirited Away!

10-åriga Chihiro och hennes föräldrar ska flytta till en ny bostad, men på vägen kör de vilse, in i en spökstad/tivoliattraktion. Chihiro vill åka därifrån då hon tycker allt är för obehagligt. Men pappan och mamman hittar ett middagsbord och äter i sig...för att snart förvandlas till grisar! Chihiro försöker springa ur staden, men en gigantiskt sjö täcker utgången. Nu börjar alla mystiska varelser dyka upp och Chihiro får hjälp av en pojke att börja jobba på ett badhus i närheten. Han berättar att om hon inte hittar ett jobb kommer den onda häxan/ägarinnan Yubaba döda henne. Badhuset blir en väldigt udda upplevelse för Chihiro, som får möta alla typer av mystiska karaktärer, bland annat en övervuxen, bortskämd bäbis, stor som ett berg.

Studio Ghibli har inte bara gjort en udda film i samma stil som Alice i Underlandet på crack. Det går även rykten om att badhuset ska representera horhus, då alla besökare är manliga gudar och alla som jobbar där i majoriteten består av kvinnor. En av gudarna försöker tillochmed ge Chihiro en present, som hon vägrar ta emot. Vill han köpa hennes sex-tjänster? Det låter kanske överdrivet, men det finns en poäng i det hela.

Visst, filmen är snygg och jag klagar inte när folk ser den som en av världens bästa filmer. Jag kan förstå varför. Däremot är den för söt och gullig för mig. Jag trivs bättre med skrämmande varelser, groteska sekvenser som sätter sig på hjärnan. Skulle jag se jättebäbisen börja äta på en klagande, levande gris hade jag gillat uttrycken av panik och fasa mer. Men den instabila Yababa framstår aldrig som farlig, då hon bara skriker hela tiden.

Nåväl, nog tjafsat. Efter en omtanke om filmens innehåll landar den ändå på en stabil 4 av 5 guldkameror. Den har sina fel här och var, som en forcerad kärlekshistoria och den är lite lång. Men välgjord. Och jag är sugen på mer Chibli.