En familj är ute och campar, pappan är överlycklig att hans son knäppt sin första hare men hans fru och dotter vill bara åka vidare. Innan du hinner säga kanin soppa är de ute på vägen och visar upp den vackra norrvästra  skogslandskap. Vägen till staden är dock full av trästockar, djur och en brännande sol som täcker utsikten för föraren. Från ingenstans dyker en stor hårig bäst upp som liknar en björn. Som vilken god människa som helst går pappa George ut för att se om  djuret lever eller är död. Djuret visar sig vars Bigfoot! De tar med sig kroppen till resan men från ingenstans poppar varelsen upp vid fönstret, livslevande. I skogen inte långt därifrån smyger det runt en jägare och det enda bytet han har siktat in sig på är just Bigfoot. Familjen tar med sig monstret hem än en gång men den natten hör George att någon är i köket och när han tittar överfalls han av Bigfoot. Som tur är kommer ingen till skada men när Bigfoot äter upp en betydelsesam blomma får han skäll av familjens äldsta barn och då schasar han ut hela familjen och går på upptäcksfärd i deras hus.

”Stall him! Show him the pastamaker!”

Efter en lång stund kliché fyllda sekvenser med ett dumt telefon samtal till snuten, gömma Bigfoot från grannen och så klart mer delar av huset som förstörs så bestämmer sig Hendersson för att behålla monstret som får namnet Harry. Men mamma har fått nog av Harry efter han vandaliserat majoriteten av deras hus och George går motvilligt med på att köra han tillbaka och ställa in hans planer att ta med han till Johnny Carson och tjärna miljarder. Harry hör vad de pratar om och rymmer och skrämmer grannarna. Dagen efter åker George och letar efter Harry men tiden går och jägaren från innan är Harry på spåren och hans plan är mycket mer brutalare och blodigare än att visa upp Harry i tv.

John Lithgow är alltid underhållande, i denna är den första filmen jag reviewar på filmfett där han inte spelar psykopat utan en mer ljus sida som påminner om hans karaktär från Tredje klotet från Solen men denna karaktär är mer realistiskt oturlig av sig. Hans son är en av de bättre filmbarn jag kan komma och tänka på, han är rolig men inte irriterande. Det är även en kul grej att tänka på, att mannen inuti Harry kostymen är samma snubbe som spelade Predator i både Predator 1 och 2 och vilken gigant han var (Han dog tyvärr i AIDS under inspelingen av tv-serien baserad på filmen där han en än gång spelade Harry) och han rör sig faktiskt som en mindre intelligent primat. Bäst av allt i filmen är såklart monster effekterna, masken är ett tekniskt under inom praktiska effekter som kan framöva fler ansiktsuttryck än Vladimir Putin gett under hela sin livslängd. Filmen är en fin familjefilm, mycket bättre än många ”klassiker” (I’m looking at you Free Willy) men den har små humoriska stunder men är långt från en komedi. Det tog ett jävla tag men tillslut insåg jag att jägaren spelas av David Suchet är samma jäkel som spelar Blott i Blott on the Landscape filmatiseringen av Tom Sharpes bok och framförallt Poriot från serien Poirot, kul. Men inte kul är dottern Sara som inte gör något annat än att klaga, sånt får jag av hemma så det räcker! Harry And The Henderssons är en kul, fin liten film med snygga praktiska effekter och såklart John Lithgow i spetsen. Harry and the Henderssons får 3/5 Guldkameror.