I det lilla samhället Norfolk sitter en av radiostationens kändaste profiler, Alan Patridge.

Radiostationen ska byta ledning och få en ny outlook i företaget. Alan får veta att hans

jobb är i fara och att han eller en av de andra profilerna, Pat, kan få kicken. Alan räddar

sitt egna skin och Pat får lämna företaget. Under radiostationens fest kliver Alan in, ovetandes

om att Pat har tagit gisslan med hagelgivär. Då Pat och Alan kommer överens oväntat bra

under omständigheterna vill polisen att Alan ska ansvara för att vara deras mellanhand mellan

Pat och polisen. Olyckligtvis kompliceras saker, då Alans personlighet inte riktigt passar i detta

viktiga uppdraget.

Alan Patridge som karaktär spelas av den legendariska Steve Coogan och han har medverkat

i allt från tv-serier till radiostationer i Storbritanien. Men hur fungerar konceptet för film? Jo, jag

har inte följt Patridge mycket alls. Faktum är att jag knappast visste vem han var. Men när

jag såg filmen skrattade jag högt. Den brittiska sarkastiska, becksvarta humor blandat med

Alans egoism och misslyckande situationer leder till gapskratt. Ändå kan man inte sluta älska

honom. Dialogen är rapp och rolig, så det mesta känns improviserat. Vännskapen mellan Pat

och Alan blir väldigt humoristisk när båda, under Pats ledning, genomför en radiosändning

från hur läget är i byggnaden. Polisen har alltid dålig tajming, vilket resulterar till humoristiska

situationer och filmens final är oväntat humoristisk i samma stil som hela filmen har.

Själv har jag bara sett filmen en gång, men den kommer ses igen. Det var Markus som rekomenderade

den och hans rekommendation satt varmt i hjärtat. Nu måste jag bara se Panik i Byn också, eftersom

kortfilmerna fångat mig i dess charm. Alan Patridge: Alpha Papa får 4 av 5 guldkameror.