filmer vars rykte förnedrat genren. Till och med Dario Argento har tappat lusten. Vi får hoppas att

hans nya Sandman håller måttet, som han lovat. Men det finns hopp! Och hoppet heter Tulpa!

Tulpa är en film från 2012, som märkligt nog har en väldigt svag IMDB-sida. Filmen handlar om Lisa

Boeri, en större försäljare på ett framgångsrikt företag. Hennes jobb är i nuvarande läge väldigt stressigt,

med möten med andra företagare och beslut som kan rädda företaget. Stressen tär på henne så Lisa

släcker sin sexuella lust på den pornografiska klubb som heter Tulpa. I dessa mörk-röda korridorer

med bisarr inredning av indisk härkomst, hittar hon den njutning hon söker. Men alla dom hon har

sexuellt umgänge med, mördas av en svartklädd, hotfull och sadistisk mördare. Nu måste Lisa skydda

sitt rykte på firman och finna ett avslut på mördarens besatthet.

Redan i filmens början få vi se en bakbunden domenatrix-liknande sex-akt i ett hotell-rum. Den bakbundna

kvinnan blir vittne till hur hennes nattliga ligg mördas brutalt och får sina juveler avskurna. (Som tur är

ser man inte själva "oh, my GOD! Blunda for Christ sake!"-scenen) En annan obehaglig döds-scen sker

på ett stängt tivoli mitt i natten, då samma mördare letar efter ett andra offer. Detta leder till en smärtsam

död med taggtråd och en karusell.

 

Trots filmens grövre natur så är det inget som känns så obehagligt att man vill blunda. Tvärtom så ligger

våldet på en perfekt grad. Tortyr och Giallo ska inte gå hand i hand. Det konstnärliga får inte överskuggas

av brutalitet. Här lyckas regissören Federico Zampaglione genomföra sin uppgift. Utan att härma andra

regissörer så använder han sin egna filmstil och blandar med väldigt intensiva färger och spännande miljöer.

Det finns även en intressant tvist i filmens final som känns välkommande. Tyvärr är filmens längd för kort,

vilket gör att det är svårt att få en inblick i psykologi. Till skillnad från Deep Red och Phenomena, som

gör att filmens hemligheter spelar mot varandra som ett engagerande pussel.

 

Men överlag är filmen spännande, lagom erotisk och aldrig krystad eller dålig. Trots att den inte är så

minnesvärd. Musiken är också rätt god, men inte så minnesvärd. Det känns också kul att se en film som,

till skillnad från Amer, är inget annat än en äkta Giallo. 3 av 5 guldkameror.